Som jag har gått och grubblat alltså. ”1003”. På vår bröllopsdag skrev alla gäster en hälsning till oss på sina servetter, ett kul påhitt som var otroligt uppskattat. Jag har sparat varenda en, men det är en av dem som gäckat mig i snart fyra år, nämligen den som jag tror min mormor skrivit. Idag när jag gick igenom en låda hittade jag servetten igen, och jag kunde liksom inte släppa det den här gången. Jag lade ut en bild på Facebook och fick svar på fem minuter. Ettusentre. Ett, tu sen tre. Det var för enkelt! Jag har tänkt i årtal, datum ja till och med om det kunde vara ett sidnummer ur en bok. Men hon var ju mer fiffig än så min mormor. :)

Det känns så konstigt att sitta och hålla i en bit papper med hennes handstil. En bit av henne, inte bara minnen. Så tacksam!