”Vems flicka är du?” Känns frågan igen? Det är i alla fall vanligt här uppe i Norrbotten när man träffar obekanta människor i hemtrakten som är betydligt äldre än en själv. Alltså så pass gamla att de själv inte har något minne av dig som barn, och därav inte kan härleda dig till någon familj eller släkt. Jag antar att det även hör till på små ställen, där alla på ett eller annat vis har någon koppling till varandra, som så klart måste redas ut.

Jag ska direkt medge att jag oftast tycker om den dansen. Det är något jag vuxit upp med, som doftar bryggkaffe och blommig vaxduk, Mariekex och hallongrottor, och som man snabbt vande sig vid som barn. Och stolt var man när man fick berätta vilka ens föräldrar var, var de kom ifrån, var de jobbade. För de var ju de käraste man hade! Och det var en annan vuxen människa som intresserat gav dig talrum för att lägga ditt familjepussel. Stort! Sen följde en del hummande och ja-haaaaa:n innan man ändå ibland konstaterade att mina päron var helt okända för denne främling.

Nåväl.

Här om dagen träffade jag en man som funnits i min yttre periferi länge, men som jag aldrig pratat med tidigare. Han var så klart nyfiken på vem jag är, var jag kommer ifrån. Vilka som är mina föräldrar. Och efter vi pratat en stund och rett ut släktskapen åt höger och vänster, nämner han en av mina släktingar och säger: ”Hen är ju som en specialare”, utan att gå in på hur, men det lät inte som specialare på ett bra sätt. Jag ignorerade kommentaren och samtalet fortsatte en liten stund till innan det var över och vi gick vidare med våra liv.

Men det landade ändå snett nånstans i mig, att han valde att säga så. Och jag har egentligen bara en fundering, och det kan sammanfattas med ett enkelt varför. Det är ju en släkting till mig, som jag håller av. Jag lämnar ut mig genom att berätta om mitt ursprung, och får det tillbaka? Det var oförskämt, kort sagt.

Nå, om man ska irritera sig på alla som säger plumpa saker skulle man inte få göra annat. Så jag valde att låta det passera, men grubblare som jag är så funderade jag vidare på själva fenomenet med intresset kring att vilja utreda vems du är, eller vilken släkt du hör hemma i.

De allra flesta gånger såna där miniförhör hålls, slutar det med att man glatt konstaterar att man antingen vet vems någon är, eller inte. Och så är det med det. Sen pratar man om vädret eller politik och annat som folk brukar prata om. Men det finns också folk, som mannen jag träffade, som använder miniförhöret till att bedöma. Eller döma, om man så vill. Och sen tilldelas man (antagligen) egenskaper utifrån vems släkt man tillhör. Tänk om man i förväg kunde säga vem som frågar för att man bara är nyfiken på vilka som fostrat en sån trevlig prick, och dem som frågar för att kunna stoppa in dig i ett fack. Då skulle man kunna välja mer noggrant vilka man lägger tid på att dela med sig av sitt släktträd med.

Blir inte människor egentligen mer intressanta om man inte har tillgång till information som skulle kunna påverka ditt omdöme?