Har vilat mig i form under ett par månader nu, har helt enkelt inte känt för att träna. Alls. Inte orkat. Inte haft lust. Men så en dag för några veckor sedan kom energin tillbaka. Som jag längtat! Jag strök och fållade gardiner, städade hela fucking huset, bakade bröd och kunde fortfarande knappt sitta still efter det. Sov dåligt hela den natten för att jag inte kände mig det minsta lilla trött. Precis som om kroppen hade vilat färdigt och fått nog av allt vad vila hette. Fantastiskt vilken skillnad det kan bli från en dag till en annan! Tror det är jätteviktigt att lyssna på kroppen när den talar om för en att det är dags för vila, för visst hade jag säkert kunna tjura mig iväg till gymmet och fortsatt tuta och köra, men varför? Nix! 

Det var med andra ord hög tid att ta tag i flåset. Om jag ska orka vandra några toppar i sommar, och fixa att bära Sune på vår fjällsemester som vi funderat på, ja då är det fan bara sätta igång! 

Har blivit två tuffa pass på löpbandet den här veckan. Fokus har legat på uthållighet snarare än att det ska gå fort. Idag snittade jag nog omkring 6,5 km/h, men i en varierande lutning från 14-20 procent. Körde 68 minuter och hann precis 8 kilometer på den tiden. Blandade faktiskt in tre kortare löpsekvenser också i 4 procents lutning, bara för att springa bort lite mjölksyra. Räntar bra i kalorier att knata uppförs, inte för att det är det jag egentligen är ute efter. Blir en bonus! 

Heeeeeelt blöt i svett var jag när jag var färdig! Väl hemma blev det ett välförtjänt kvällsfika.