Man möter mycket människor på resande fot. Många passerar bara som ansikten, faktiskt merparten av dem. Ingen arkivering. Men det finns ett ansikte jag inte kommer att glömma på väldigt länge, förmodligen aldrig. Pojken på flygplatsen, han hamnar i en vrå jag inte kommer att vilja titta in i allt för ofta. Men han kommer ändå att finnas där.

Det var för bara några dagar sedan. Vi väntade på att få gå ombord på planet från Singapore till Kuala Lumpur. Passerar oss på flygplatsen gör en asiatisk mamma med hennes son, uppskattningsvis i treårsåldern. Han går ett par meter från mamman och gråter högljutt, märkbart upprörd över något. Först avfärdade jag det som ett trotsigt barn som inte fått som han velat, men vad som sedan utspelar sig framför mina ögon – jag blir gråtfärdig av bara tanken.

Mamman stannar plötsligt upp, säger något kort till sitt barn, han fortsätter gråta och ser rädd ut. Backar. Skriker i panik. Då tappar mamman behärskningen, går fram till pojken och slår honom hårt över benen flera gånger.

Pojken skriker för allt han är värd och när mamman slutat slå backar han flera meter och andas häftigt. Gör konstiga ljud. Skakar. Mamman verkar leta något i väskan, kanske ett tillhygge, för pojken blir om möjligt ännu mer skräckslagen. Det är en treåring som lärt sig vad mamma är kapabel till. Bredvid mig på en stol sitter två asiatiska killar och skrattar. Runt om går folk förbi, ägnar inte så mycket som en sekund till att reflektera över vad som just hände. Han var tre år gammal. De går vidare mot en annan terminal, och pojkens skrik och gråt fortsatte eka i korridoren en lång stund efter. Vad som hände sedan, och kommande år i hans liv, kommer vi aldrig få veta.

Och jag satt bara där. Jag vågade inte göra något. Om än det kanske inte hade stoppat mammans prygling för evigt, skulle kanske just mitt ingripande betytt allt för den pojken. Att någon brydde sig. Stod upp för honom. Visade att det inte är okej. Det här kommer att gnaga på mitt samvete en lång tid framöver. Men samtidigt är jag på något underligt vis tacksam. Jag kommer aldrig mer att sitta och titta på. Att tiga är att hålla med och det är alla som fått en ”normal” svensk uppfostran medvetna om. Vi vet inte hur bra vi har det.

Med det skulle Pojken på flygplatsen veta.