Precis så är det – manana. Jag vet, det saknas den där lilla vågen ovanför n:et för att det ska bli manana på riktigt. Mycket kan min iPhone göra, men där gick visst gränsen. :)

Koh Lipe är en sömnig, tillbakalutad lilleputt-ö. Lite som att man skulle kunna föreställa sig att Hawaii borde vara, fast utan surfarna. Här finns inga bilar, för vad ska man med dom till? Det tar tio minuter att gå till andra sidan ön, så liten är den. Här betalar man enbart med cash och det finns inga ATM:s. Ett paradis på jorden, och jag har aldrig känt mig så hemma så långt bort hemifrån. Det känns sorgligt att vi bara har två nätter i våra små charmiga bungalows, och jag kommer att ha svårt att skiljas från den reggaeinspirerade livemusiken från barerna på stranden. Gårkvällen går inte med ord att beskriva, men jag tjuvar Yngves måttstock på härligheten: astronomiskt. Magiskt.