Så var julen över för den här gången. Jag har hunnit packa ihop mina grejer på kontoret och skrivit sista artikeln för ett bra tag framöver, samt styrt ihop första julfirandet i vårt hus (och lyckats ganska bra!)

Vuxenpoängen bara hopar sig; kan nu mera stolt titulera mig som Allersprenumerant efter att ha fått en helårsprenumeration i tidig julklapp, och det där med julaftonsfirande talar ju för sig självt. Men min familj konstaterade ändå att jag sitter säkert på ungdomssidan så länge jag dricker mitt kaffe med mjölk. En slags ungdomens källa, och jag tänker bara ”foreeeeever young”.

Men det där med jobbet känns fortfarande väldigt underligt. Att vara ”mammaledig” utan barn är lite knasigt, men jag misstänker att han inte är särskilt många veckor borta nu. Vi har haft vadslagning om datum, och det är spridda skurar från så tidigt som den 28 december till så långt bort som den 13 januari. Själv känner jag att det nog blir den 5:e, återstår bara att se vem som hamnar närmast!

Skumt är det då – ja, men att det snart är över. Eller just ska till att börja, beroende på hur man ser på det. Jag är inte rädd, knappt nervös, mest bara less på att vara begränsad fysiskt av magens storlek och krämporna det medför att vara höggravid. Jobbigast nu är nog händerna och fötterna. Har så kallat karpaltunnelsyndrom, smärta i fingrar, tår och leder, som kommer sig av att hand- och fotlederna sväller av vätska. Typ. Gör mig svag och öm (och irriterad för att jag är svag och öm.)

Nyfiken är jag också. På den där smärtan. Det kommer nog att gå över så snart jag får första riktiga värken, men det känns lite spännande på ett sätt! Och nyfiken på hur han ser ut. Hur mycket jag än vänder och vrider på ultraljudsbilden så blir det inget mer än en profilbild av ett drygt 20 veckor gammalt foster. Har försökt föreställa mig en mjuk, oskrynklig och pytteliten blandning mellan mig och Macke – men det är lika omöjligt som det låter.

Jag törstar också efter fysisk aktivitet i alla former. Jag har en sådan längtan efter att få ta ut mig ordentligt igen, utan att för den delen få ont, andningsbesvär eller andra problem. Jag till och med drömmer att jag tränar! För inte så länge sedan gick jag en hård rond i boxningsringen där jag dominerade med min farliga uppercut! Dit är det nog ett bra tag kvar dock. Jag skulle kunna nöja mig med en problemfri promenad faktiskt, bara jag får röra på mig!

En sak är i alla fall säker; vägen tillbaka till bra flås och god fysik kommer sannerligen att bli både hård, lång och i uppförsbacke. Hittade den här sammanställningen som min telefon gjort utan min vetskap sedan jag laddade ned senaste uppdateringen av min iPhone. Säger en hel del om hur mitt annars ganska så sportiga liv förvandlats till en ganska stillsam tillvaro. Dagligt genomsnitt gång- och löpdistans: 1,18 km.

Ikväll har Macke och Manne tagit hand om de glöggsatser som de satte för ett antal veckor sedan. Kul med en hobby som dessutom blivit tradition! Synd bara att jag inte kunde smaka, det luktade gott av glögg i hela huset.

Igår kom min chef förbi på kontoret för att stämma av schemat under jul och nyår. Min plan har hela tiden varit att jobba så länge det är fysiskt möjligt, för att sitta hemma och vänta har ju aldrig varit min starka sida – då har jag hellre lite för mycket att göra. Men så stod det ganska snart klart att jag bara har sex arbetsdagar kvar innan det är över. Den överraskningen! Jag hade visst kvar en del semesterdagar som jag var tvungen att ta ut, och det i kombination med många röda dagar kring jul och nyår, plus en del komptimmar, då blev det inte så mycket jobb kvar helt plötsligt! Sista dagen gör jag den 23 december, sen är det alltså tänkt att jag inte ska jobba förrän i oktober nästa år. Hur galet är det!

Det är mycket som kommer att förändras under 2015. Dels går min chef i pension nästa höst, så vi kommer kanske aldrig att jobba tillsammans mer, men jag har också extremt svårt att föreställa mig en vardag utan mitt jobb. I alla fall idag när jag är relativt utsövd. Gissar att det kanske inte krävs allt för många vaknätter med otröstligt barn innan man är ganska glad att slippa oroa sig över jobbet också. Men jag utgår från nuet, för det är det enda jag känner till. Det känns lite konstigt att allt man är van vid kanske aldrig kommer att vara detsamma efter det här året. Men annorlunda behöver ju per automatik inte betyda sämre, det är bara det okända som känns så läskigt. Kontrollbehovs-Fia kommer att måsta släppa taget.

Det är en massa tankar som snurrar runt i huvudet, men kanske främst en sak: Vem blir jag med dig?

Jag och Sune tog det chill igår i mammas och pappas badkar. Det är faktiskt det enda jag saknar från vår gamla lägenhet! Visst, vi har både en bastu och en utomhusjacuzzi nu, men ibland hade det varit så skönt att kunna sjunka ned bland lite bubblor i all sin enkelhet, kanske läsa en bok eller för den delen bara ligga där och vara.

Behöver jag säga att jag är glad över att inte jobba som journalist i Stockholm en sån här dag? ”Suck” var det enda jag tänkte i morse när jag lyssnade på inledningen av budgetdebatten på radio. Man står alltså inför den största politiska krisen på årtionden, men känner ändå att man måste kasta lite extra skit på varandra innan man kan komma till saken och rösta om budgeten. En debatt som ändå inte kommer att förändra ett endaste dugg, inte leda till något banbrytande.

Big. Waste. Of. Time.

Nyval 22 mars, alltså. Vem kommer att rösta annorlunda? Vad förändrar det egentligen? Bara ett stort slöseri med skattepengar, och mitt dilemma i morgon bitti kommer, likt andra morgnar, fortfarande vara: fil eller gröt till frukost?