Sedan vi började ge Sune mjölkproteinfri ersättning har vi fått en helt ny bebis! Nog har han ju fortfarande sina griniga stunder, det är ju bara mänskligt, men skillnaden är slående. Alla utslag är borta, han har mindre gaser och är en allmänt nöjd liten kille. Allergologen vi fick träffa i Piteå ville att vi skulle prova ge honom vanlig ersättning för att se om symtomen kom tillbaka, och det har vi gjort under några dagar förra veckan med tydliga resultat: efter en halv dag hade vi fått tillbaka gaphalsen som inte kunde sova, inte bajsa och bara var ledsen. Stackars barn! 

Natten mot igår slog han nytt sömnrekord med råge. Han fick mat vid 22-tiden, somnade vid 23.30 och sex på morgonen vaknade jag och undrade om ungen fortfarande levde. Inte ett ljud på hela natten! Då hade han varit utan mat i åtta timmar och visade inga tecken på att han hade tänkt vakna. Helt galet! 

Idag har han sovit mest hela dagen med några vakna timmar på förmiddagen. Man blir ju rent av bortskämd av all lugn och ro! 



Sune sover alltid i sin egen säng, men på morgonkvisten brukar han få komma över i vår säng och ligga och tjollra. Då kan man ibland få en liten sovmorgon, eller så somnar han också, som i morse. :)

I natt bestämde sig Sune för att göra morgon klockan två. Japp. Efter ganska precis två timmars skönhetssömn var det bara kliva upp. Han har knorrat och gråtit resterande delen av natten med tiominuterspauser där han dåsat till. Förmodligen magknip av all luft han sväljer när han äter.

Lustigt är i alla fall att hur frustrerad man än varit över att inget man gör fungerar, så räcker det med ett litet leende eller en ynka timmes stillhet så är allt förlåtet. Nu ligger han här vid mitt bröst och ammar och all magont är som bortblåst – liksom sömnbristsoket på mina axlar och känslan av att inte räcka till.

.. det som krokigt ska bli. Luleå hockeys yngsta supporter? ;)

Föreställ er scenariot: stressad höggravid kvinna som just kastat på sig ansiktet, lyckats komponera ihop en någorlunda fin vardagsoutfit av de få plagg som fortfarande passar, sovit en stund för länge för att egentligen hinna med allt detta innan besök hos barnmorska plus efterföljande lunch ute med kompisar. Föreställ er det ovärdiga ögonblicket när skorna, som givetvis behöver knytas, ska på, och gubben redan sitter i bilen och kastar menande blickar in genom hallfönstret som säger ”vi är typ redan sena, vad fan pysslar du med där inne?!!, ögonblicket när det enda svarta paret gravidbyxor som finns i denna höggravida kvinnas ägo väljer att rämna i grenen just då. Och sekunderna senare när skorna givetvis inte passar till de andra två par byxorna som finns kvar att välja bland, och skjortan för den delen är fel denimfärg för att gå ihop med jeansen, och jeansen är på gnällen till för små för att gå fuskknäppa med en gummisnodd, och andrahandsvalströjan nästan är för kort för att täcka fuskknäppningen, och det slutar med att hon i panik väljer just de jeansen och den tröjan, och i all hast knölar på sig ett par skor som blivit för små sedan fötterna svullit av vätska.

Det ögonblicket. Ett helt och hållet ovärdigt ett!