Otippat kanske, att den grövsta jobbpeppen i mannaminne just skulle infinna sig mitt under brinnande föräldraledighet. Vadan detta då, undrar ni. Jo, det är nämligen så att både jag och min kollega Malin blivit antagna till FOJO-kursen Gräv i din kommun i november! Som om det inte var nog roligt att öppna sitt eget antagningsmejl, liksom! Dubbel glädje! Känns så vansinnigt kul att vi båda brinner för våra jobb på samma vis, det gör verkligen att det kommer kännas lätt (lättare) att gå tillbaka till arbetet när det väl är dags. 

Den nionde november kör kursen igång. Fem intensiva och intressanta dagar. Jag ska suga åt mig som en svamp! Sen blir vi farliga! ;)

Färgen har just så pass torkat på övervåningen och svordomarna över slipdammet har just slutat eka mellan väggarna. Vad gör vi? Jo, funderar på nästa projekt! Det är en ständigt pågående process i huvudet; byta färg här? Nytt golv där? Förändra den där blombänken? Herrejesus, hade man inte saker att fundera över innan man blev husägare var då det problemet löst. För all framtid. Senast igår sprang jag omkring som ett jehu på tomten och dammsög gräsmattan från löv med uppsamlaren på gräsklipparen. En del krattar, den late gör det enkelt för sig. ;) Så här skitig var jag när jag var färdig:  

 
Näst på tur för ett ansiktslyft står Sunes framtida rum. Riva strukturtapet, spackla och slipa, lägga nytt golv, måla fönster och lister, tapetsera och måla väggar. Det blir en del, framför allt den där delen med allt förbannat spackel och damm som följer med den typen av aktivitet. Men det kommer ju att vara så värt allt slit i slutändan! 

Sune börjar ju snart vara i den åldern att han är nog stadig i kroppen att börja testa gåstol. Då måste man ju ha en! Jag hade ett endaste krav: att den skulle vara lättrullad, i övrigt fick den se ut hur som helst. Sune lär ju inte bry sig, liksom! Vi är och hälsar på mina föräldrar i helgen och jag frågade om dom möjligtvis hade kvar gåstolen som jag rejsat runt i som barn. Det hade dom! Ännu lyckligare blev jag när jag fick se hur den ser ut – det är precis en sån jag letat efter! Superretro och så fulsnygg att man måste dra på mun när man ser den. Mamma satte genast igång och fixade ett nytt tyg, pappa smorde hjulen. Gåstolen är ready when Sune is! 

Här har den fortfarande det gamla tyget, men visst är den charmig? ;)

Jag tror inte det finns en månad som är så extremt oinspirerande som maj. Vädret är ofta skitkasst, inte en själ syns till efter biltestsäsongen är över och det finns absolut inget att göra om dagarna. Idag var jag så desperat efter sysselsättning att jag rev fram krattan och räfsade de kvadratmetrar som hunnit bli snöfria på framsidan av huset. Vilken fullkomlig misär! 

Vad gör folk som inte jobbar den här tiden? Vad gör folk som inte jobbar den här tiden för att behålla förnuftet? Aaaaah!!! Ge mig respengar och en enkel biljett åt vilket håll som helst och jag åker i morgon!  

En tröst i bistra tider och en uppmaning i goda tider om att fånga dagen. Min nya kompis på underarmen!  

Min hemgjorda älgsouvas gjorde ju som bekant succé, så pass att den tog slut nästan på en gång. I onsdags gjorde jag så en ny saltlag och nu en vecka senare var det dags att ta tag i rökningen. Gick ungefär som sist; hade svårigheter att få spånet att ryka längre än 20 minuter i stöten. Måste försöka komma på ett smidigare sätt så att man kan göra annat än vara hemma och passa grillen en hel dag. 

Så det är ungefär vad jag gjort idag. Stuckit min näsa i solen, underhållit Sune, haft kafferep med kamrat Gyllenberg. I morgon hoppas jag på en liten sovmorgon, det vill säga varje minut över halv sju… Lilleman har fått för sig att det är morgon så snart han slår upp ögonen, oavsett vad klockan är. Det har förmodligen en hel del att göra med att det blir ljust ute så himla tidigt nu. 

Och vet ni vad! På söndag har jag en tid för att tatuera mig! Det är ganska precis två år sen sist. (Mamma, det blir inget stort och inget skrikigt, du kan vara lugn! Jag tror till och med att du kan komma att tycka om den. Nån dag. ;)

När jag var på återvinningsgården idag såg jag en person som letade igenom högen med ”brännbart”. Genast blev jag lite irriterad, jag hade ju just slängt en sopsäck med kläder där som tjänat ut sitt syfte. Men sen när jag satte mig i bilen och gav det en minut att sjunka in började jag snarare ifrågasätta min reaktion. Vad hade jag gjort, jo slängt kläder som jag inte ville ha. Hade jag velat behålla det skulle plaggen aldrig legat i den säcken. Varför då egennyttig? Vet inte ens om personen kollade igenom säcken, men det spelar ju egentligen ingen roll, det är min reaktion jag funderar över. Varför kände jag så? 

Har sett flera diskussioner på sociala medier där folk säger ”har jag slängt det så är det för att jag vill att det ska slängas, inte att någon annan ska använda det”. Men är inte det ett underligt sätt att resonera? Okej om det handlar om saker och ting som kan förknippas med starka känslor;  man kanske inte vill ha sin döda mormors oljeporträtt hängandes i en främmande människas hem. Men en säck med omoderna, urvuxna jackor? Eller ett gammalt köksbord? 

Jag har inget svar på de här funderingarna, och jag antar att det bara är en själv som kan avgöra vad som är rätt eller fel i frågan. Det är bara intressant att vi ”försvarar” våra sopor, sånt man ändå inte själv vill ha längre. Är det inte bättre att det kan komma någon annan till gagn, eller har vi tagit vårt konsumtionssamhälle till en helt ny nivå? 

Gårdagen bjöd på väder av rang, så vi passade på att rikta våra näsor mot solen från några renskinn på åsarna. Det hettade skönt på kinderna i går kväll kan jag lova!