Att bygga ett varumärke sägs ju vara viktigt idag. Sitt eget alltså. Att vara någon och att ha livsmålen klara för sig. Att bli vuxen innebär naturligt att man funderar över sitt ursprung, nödvändigt för att förstå vem man är. Jag är egentligen inget mattegeni och använder mig av det så sällan det bara är möjligt för att kunna leva ett drägligt liv. Men den gången jag satte mig ner och räknade var när jag ville veta hur mycket same jag är. 

Paus! Halt! Vad fan säger du? Haha! 

Ja, men jag har ju alltid gillat det här med samer. Kläderna, livsstilen, språket. Jag har i hemlighet avundats mina släktingar som vuxit upp på kalvmärningar, haft eget renmärke sen dom föddes och fått bära kolt på skolavslutningarna. Jag har alltid tyckt att det varit något fint och värdigt med det hela. Jag har liksom levt granne med sameriet hela mitt liv utan att egentligen få ta del av det annat än på avstånd. 

Nåväl, tillbaka till räkningen. Jag vill någonstans så gärna kunna säga till folk jag möter (i huvudsak från södra Sverige) att jag till viss mån är same. För att för mig är det något fint, något exotiskt. För att det är minnesvärt och plockar upp mig ur en-i-mängden-boxen. Så jag räknade. Och jag kom fram till att i alla fall en artondel av mig är samisk. Förmodligen lite mer. Så vad blir det en? En skinka? Å vad gör man egentligen med en samisk artondel, annat än berättar om den för folk som ändå inte begriper sig på sånt? 

Det är så himla lustigt när man tänker på det, och helsamer skrattar nog gott åt flum som mig som försöker få en del av cred-kakan, helt oförtjänt. Men det är trots allt en del av mitt ursprung och en del av mig. Inte allt för många generationer bort var min släkt renskötare. For what it’s worth. Och det fungerade första och sista gången jag sökte jobb i Stockholm! En vet ju att förvalta det enda en har som är alldeles unikt – snusgropen och artondelslapps-generna. ;) 

Jag hatar den där sidan hos mig själv som tycker att jag aldrig är bra nog. Det spelar ingen roll hur hårt jag jobbat, hur många timmar jag lagt ned, hur mycket hjärta jag petat in i uppgiften (vilken den än är) – Inte nog bra. Det förföljer mig i praktiskt taget allt jag gör. Först var det skolan. Sen blev det arbetslivet. Om folk berömmer mig eller ger mig en komplimang tackar jag artigt men stöter genast bort det i huvudet. 

Det finns andra som är vassare. 

Håret blev inte så bra som jag hade tänkt mig. 

Ja, jag kanske kan sjunga, men andra är bättre. 

Hurtig? Nja, jag tränar ju ändå bara fyra-fem dagar i veckan. 

För att vara ärlig är jag så svinless på den där odugliga/otillräckliga/inte bra nog-tjejen. Så sjukt oattraktivt att aldrig kunna klappa sig själv på axeln, räta på sig och se att man är lite bra ändå. Men det hänger väl ihop med någon sorts Jantetanke om att inte vilja sticka ut, bli baktalad för att man tycker om sig själv. Inte tro att man är någon. 

Det här med att vara vuxen är minsann inte så rosaskimrande som jag som tonåring en gång föreställde mig att det skulle vara. Vänta bara tills vi är vuxna, då får vi bestämma själva. Då kommer vi inte bry oss om sånt här trams. Men sanningen, Fia, är att ja, visserligen får man ju bestämma själv, men det skeppet kommer lastat med ett stort fett ANSVAR. Och nej, man upphör inte magiskt att bry sig bara för att man är vuxen. Man väljer striderna på ett annat vis, hanterar konflikter annorlunda. Men man blir fortfarande lika ledsen ibland. Känner sig liten och vilsen trots körkort, huslån och prenumeration på Allers. 

När jag resonerat igenom den här sidan av mig själv (med mig själv) kom jag faktiskt fram till en sak. Det är inte andra som gör att jag är så här. Det är inte min omgivning som förväntar sig att jag ska tycka att jag inte duger. Jag har ingen mobbare som dagligen påminner mig om hur dålig jag är. Annan än mig själv. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Jag är min största fiende när det kommer till min egen självkänsla. 

Jobbig men viktig insikt. Nudå?

Ja, äntligen blev det varmt och soligt även i Arjeplog! Jag hade nästan gett upp hoppet, men vips blev det 25 grader och klarblå himmel. Knappt en vindpust. Helt osannolikt! Vi njuter i fulla drag, det är ju Mackes sista semestervecka, sen återgår saker till de normala. 

Så här två dagar senare har chocken börjat lägga sig. Jag har kapat håret. På riktigt. 

Tja, jag får det som att låta som att jag kanske hade något val, det hade jag inte. Sedan Sune föddes har jag tappat typ en fjärdedel av allt hår jag har, så om det brukar vara tunt i vanliga fall är det inget mot för situationen nu. Det krävdes en massaker and massaker it was! Frisören kapade typ 15 centimeter svinto. Att mitt hår ens kunde kännas så här fräscht trodde jag aldrig! 

Här i Stockholm har solen lyst två dagar i rad och min kropp är i chock. Så här mycket ljus och värme har vi inte direkt varit bortskämda med uppe i Norrbotten i sommar. Jag njuter i fulla drag! 

Idag har vi tittat på Prideparaden, ätit glass, strosat och ätit tapas med Emil och Pernilla. En riktig kanondag som jag kommer leva på länge!  

 Sune testkör sin nya binge, klart godkänd!  

Som en tjurig mask på tjack, typ så kan man väl enklast beskriva Sune de senaste två dagarna. Orolig sömn, ingen matlust, inte stilla två sekunder och konstant gnäll/gråt/klagan. Kul! Men så slog det mig att vi inte kollat efter tänder på ett tag, in med pekfingret för att känna alltså. Och visst, där fanns ju en liten gadd! Den så kallade sjuettan, enligt tandläkarfarmor.  Så nu nöter vi bitring more than ever! 

I lördags när jag körde mellan Arjeplog och Arvidsjaur hände något. En känsla dök upp i bröstet. En förväntan, ett pirr, ett ljus och en värme. Som ett återseende med en kär gammal vän man inte träffat på länge, eller att vakna alldeles för tidigt på övervåningen hos mormor och morfar och veta att man ändå inte är uppe först för att det doftar nybryggt kaffe i hela huset. Hemma. 

De senaste månaderna har varit lite tuffa. Dåligt med sömn, dåligt om tid, dåligt om tålamod. Dåligt väder. Gråa dagar som flutit ihop med varandra. Tidsperspektiv som suddats ut, en låga som falnat. Jag har helt enkelt varit deppig. Inte så allvarligt att jag skulle kalla det för en depression, men tillräckligt för att göra livet sådär extra skavsårsaktigt surt. En del som läser det här tänker säkert men ge dig, är du inte glad över att vara mamma? Men det handlar ju inte om det. Det handlar om att hitta sig själv i den nya tillvaron. Skapa rutiner som fungerar med våra intressen samtidigt som det ska vara det bästa för Sune. Han kommer alltid att gå först, men att välja bort sig själv helt och hållet tror jag är farligt. Jag väljer mig själv samtidigt som jag väljer oss. En blomma som aldrig ser sol kommer att vissna, likväl falnar den låga som har slut på stearin. 

Den där känslan i bröstet var jag. Den där filuren som log mot solen var Fia. Välkommen tillbaka!  

Ett litet smakprov på min och Krilles duett som vi filar på. Hinner verkligen glömma bort mellan varven hur kul det egentligen är med musik! 

Ladies and gentlemen, Mumfors and sons!  

Lapplandsmästerskapen i trolling gick av stapeln i helgen och grabbarna grus deltog som vanligt. Lotta och jag hängde med kidsen, och tack och lov regnade det bara en dag av tre. Fredagen bjöd på partaj och utgång, i lördags blev det glass, flera promenader, lunch ute och annat mys. Sune skötte sig exemplariskt. Så länge han får vara med där det händer är han nöjd och glad! En jättebra helg fortsatte med att inledningen av veckan bjudit på bra väder och bikinitillfällen. Vi har varit ute så mycket det bara går, det gäller att passa på!  

Vi har också börjat vara i inglasningen igen. Jag har verkligen längtat efter tv-kvällarna i soffan under ett täcke! Hur kan man inte älska sommaren?