Mitt förra jag, den entusiastiska Fia, som inte minst genom jobbet hann intressera sig för både det ena och det andra, skymtade fram ikväll. Jag är helt upprymd efter att ha lyssnat till en föreläsning av författaren och historieproffset Lars Gyllenhaal. Dra mig baklänges så intressant! Det handlade om andra världskriget och hemligheter och kvarlämningar som ryms i vår fjällvärld. 

En glimt av den person jag är, vill vara, men just nu inte riktigt varken har tid eller ork att plocka fram. Jag är nått så vansinnigt intresserad av historia, främst i mitt närområde men också i världen, och den här timmen på föreläsningen ikväll var precis vad jag behövde! Att sitta själv, utan kamera, anteckningsblock och tickande deadline, utan stress över att Sune ska ge ifrån sig ett avgrundsvrål mitt i folksamlingen, utan några som helst måsten – och bara lyssna på något som verkligen intresserar en och använda den hjärna man blivit begåvad med. Vilken lyx! 

Tänk om man ändå hade en liten sekreterare, en ständig följeslagare som känner en bättre än vad man känner sig själv, och därför vet vad som är bäst för en. Vilka vägar man ska välja och hur det kommer att påverka framtiden. Som skulle väga för- och nackdelarna åt en och presentera den vattentäta planen där jag inte kan argumentera emot. Exempel: 

På tisdag är det du som köper kassler på Ica, inte Coop, för den är billigast där. Kycklingen du funderat på kommer på extrapris nästa vecka, du kan med andra ord vänta med den en vecka och längta ett tag, då kommer det smaka ännu bättre än du minns det. Recept på kassler: 500 g kassler… 

Och så vidare. 

Det hade varit fint, dock hade man gått miste om den där spänningen som att fatta beslut för med sig…

Ibland händer det grejer, ledsamma saker, som får en att stanna upp en stund. Samla tankarna. Sortera. Förstå. Skillnaden mellan att vara och att icke vara, stunden när det ena går över till det andra, eller stannar i ingenmansland, och alla det påverkar. Ringar långt ut på okända vatten, under en senapsgul yllefilt mil bort. Ett nyduschat medlidande. En varm omfamning i tanken.

Undra vad som hände den dagen jag blev tantbekväm med max-4-cm-hög-klack-principen? Jag är en spillra av mitt forna jag! Svårt att föreställa sig att jag bara för något år sedan bjöd på klackchock av sällan skådat slag på ett kommunfullmäktigesammanträde. 60 ögonpar och knäpptyst sånär som på mitt stilettklapper mot parkettgolv. Gudarna log och keruberna sjöng. 

Jag längtar lite efter att känna den känslan igen – jävlar anammat som krävs för att bära upp såna shut-the-fuck-up-klackar och se ut som man aldrig gjort annat. Nån vacker dag ska jag dra på mig kavajen igen, sätta upp håret, räta till glasögonen på näsroten och bara skita fan i vad folk tycker och tänker. 

Jag och mina klackar. (Klackarna på bilden har inget med klackarna i texten att göra.)

Räknar tålmodigt dagarna till slutet på Sunes utvecklingsfas som han är mitt uppe i nu. En vecka kvar, give or take. Å jag nöter vidare på mantrat ”Jag älskar min son, det är bara djävulen som tillfälligt tagit hans kropp i besittning.”

Jag vet hur less och trött hela familjen har varit vid varje ny fas som ska övervinnas, inte minst Sune själv. Han är dödstrött efter allt hormonellt kaos i kroppen, stackarn. Denna gång är inget undantag. Han sover oroligt, har dålig aptit (äter knappt någonting när det är som värst), gråter och gnäller och verkar allmänt missnöjd med sin situation – vilken den än må vara. Och när fasen är över har har inlett det ”nya livet” med att sova. Första nätterna är det inte ovanligt att han till och med sover förbi stunderna han brukar vakna för att äta. 

Sju dagar kvar. Hang in there. 

När hösten kryper sig på och nästan blir.. ja, närgången! ;)  

Livet går som bekant vidare trots motgångar. I natt är första natten Sune testar att sova i eget rum. Blandade känslor förstås. Det var inga som helst problem att söva honom i rummet intill vårt i alla fall, han small av precis som han brukar göra! Liten börjar bli stor.  

Mormor och lillskrutt!

Lite tidigare än menat, men ändå så avlägset. Skulle vilja få hjälp redan i morgon, men jag får snällt vänta till 5 oktober när jag fått en tid hos en endokrinolog. Fram tills dess hålla huvudet ovanför vattenytan och sova så gott det går. 3,5 timma i natt trots sömntabletter. 

This too shall pass. 

TV4-nyheterna 22.00. 

Vi har just pratat om att vinterställa den inglasade verandan. Regnet trummar mot höstkyliga, nyputsade rutor. Mörkret är kompakt där ute. Mina fötter är fortfarande varma efter duschen. Under ett duntäcke klädda med dyra påslakan. 

Vattenkanoner och stängsel. Taggtråd. Gråt och skrik. Spädbarn och tårgas. I rummet intill ligger min åttamånaders i nytvättad pyjamas och snusar på nallen han fått från mormor och morfar. Tryggare kan ingen vara. 

Hur värjer man sig mot scenerna på teven? Vilken värld växer Sune upp till? Vad kan jag göra? Ett obehag som dröjer sig kvar.