Subscribe

Archive | Allmänt

Tankar om trygghet

Igår rycktes mattan bort under fötterna på samtliga av Sveriges skolelever. År efter år har vi läst om skolskjutningar i USA och förfärats, inte minst Columbine (som var en av de första, om jag inte missminner mig.) Trots hemska scener på nyheterna, vettskrämda och djupt chockade männniskor, så har det än dock varit så avlägset, så svårt att ta in. Där på andra sidan Atlanten där allt annat knasigt händer, sånt som vi bara får läsa om. Sånt som aldrig händer i trygga Sverige. 

Igår gick en till synes vanlig svensk 21-åring i Darth Vader-liknande förklädnad in på en skola i Trollhättan, beväpnad med knivar och svärd (?). Igår högg en 21-årig man ned flera personer, varav två miste livet. En var 20 år gammal, den andra blott 15 år. Det fanns en enda nyhet jag inte ville vakna upp till i morse. En. Den om att polisen konstaterar att det är ett hatbrott; att mördaren valt sina offer efter hudfärg. Skonat dem med ljus hy. Tji fick jag. 

Om man inte kan vara trygg i skolan, var ska man då kunna vara det? Vad driver en människa till att göra en sån här sak? Han hade skrivit ett avskedsbrev, man kan alltså anta att han visste hur det skulle sluta. Att polisen skulle tvingas skjuta honom. Eller hade han tänkt avsluta sitt eget liv när han var färdig med att beröva andra på sina? 

Det är så absurt. Så äckligt. Och det värsta är att han förmodligen lyckats med vad han ville åstadkomma: att ingjuta skräck och otrygghet hos den delen av Sveriges befolkning som inte har ljus hy. Och resten av landets skolelever, från norr till söder. För vem fan blir inte rädd?

Att han tar sig den friheten, tänker jag. Att han tror sig ha rätten att tala för mig, för dig, för oss alla. Med förhoppningen att bli ihågkommen som en hjälte, en opinionsbildare. Jag kommer aldrig ta hans namn i min mun, och från och med nu ska jag aldrig mer skänka honom en tanke. 

Det är ett löfte. 

There is no place like home

Vi har ju inte bott så många år i vårt hus, men det finns inget annat ställe på den här jorden som känns mer hemma. Det är ju Mackes föräldrahem, så vi har tillbringat mycket tid här innan vi fick köpa huset, men luften förändrades med ens vi skrev på köpeskontraktet. Vårt. Stor lycka. Skräckblandad förtjusning. All yta. Allt ansvar. Allt jobb. Jag älskade det från första stund! Så här några år senare med renovering, nya möbler och annan inredning känns det ännu mera vi. 

Och jag älskar oss. 

Nästa större husprojekt blir nog köket. Tanken är bland annat att köksbänken ska sträcka sig under fönstren. Kommer bli så fint.. den dagen det blir av! ;) 

 

Sopigt

Har inte fullt förstått det fina med möjligheten att lämna papper/kartong/plast/plåt/glas GRATIS på en återvinningsstation förrän vi skaffade egen soptunna och började betala för hämtningen. Jag har i och för sig alltid sopsorterat i någon form, ofta samvetsbaserat, men nu inser man verkligen hur mycket sopor man får bara på en vecka om man inte sorterar ut en del. 

Och en sak jag aldrig kommer förstå är folk som slänger bort sin pant. Varför, liksom? Om du själv inte orkar panta kan du väl ge bort det till någon som gör det? Det finns ju massvis med barnföreningar som gärna skulle ta emot de pengarna! 

/Miljökämpen

Klädotek

Ni vet när man har sådär jättebråttom och har hundra måsten, däribland en unge som ska matas – saneras – tandborstas – bytas på – bytas på igen – kläs på – kläs av – bytas på – kläs på igen – sövas i vagnen, ja då blir det lätt lite stressigt och inte så mycket tid över till det där andra som man klev upp lite tidigare för att hinna. Typ kläder. Jag fastnar alltid framför garderoben, apatistirrar in i Tjernobylkatastrofen, sliter ut en tischa och ett par omatchande brallor och mår dåligt resten av dagen för att det ju inte blev så bra. Idag heller. Så jag kom på en idè; dagar när jag faktiskt tycker att jag får till det fotar jag outfiten och sparar bland mina bilder. Kommer en katastrofdag när jag absolut inte har tid att fundera på vad fan jag ska ta på mig kan jag bara bläddra tillbaka och välja! (Plus att man får bättre koll på vad man faktiskt har i garderoben!)

För att citera käre Brännström i Sällskapsresan 2 – Snowroller:

Man får int va dum, då kan man bli som Hedlund! 

  

Ute å ror

När plötsligt dimman lättar och man får fri sikt över horisonten efter månaders famlande. Hur enkelt ett årtag kan kännas! 

Halvnyttigt fika

Dom här banan- och morotsmuffinsarna som jag hittade ett recept på här, är visserligen inte något bantarfika, men ett nyttigare alternativ om man försöker äta mindre socker fast ändå vill ha nått till kaffet. Dessutom är dom barnvänliga när dom inte innehåller något tillsatt socker. 

De faktiskt riktigt goda! Påminner om mjuk pepparkaka eller morotskaka. Dom hade förmodligen varit ännu ljuvligare om kocken inte glömt att tillsätta ägget… Dom blev lite kompakta. Nåja. Bättre lycka nästa gång! 

    

  

(Står vidare i texten att man kan använda receptet till att göra tårtbottnar, men då får man nog trixa lite med gräddningen.)

Partner in crime

Snart åker den här damen utomlands och lämnar mig ensam i snöeländet några månader. Gud vad jag önskar att jag kunde följa med! Gud vad jag önskar att vintern inte skulle kännas så oändligt lång. Gud vad jag önskar att jag inte skulle börja gruva mig för den redan innan den är här…

Suck. 

Vi hade i alla fall kul på marknan! 

 

Världens bästa

Den är över nu. Utvecklingsfasen. Vi sover, vi äter och vi skrattar igen. Det var det här jag längtade till, ett andrum där Sune är sitt eget härliga lilla jag igen. Kan till och med sträcka mig så långt som till att säga att han är världens bästa unge! Den ni! Den kovändningen! ;) 

Förhoppningsvis får vi en hel månad av detta innan det är dags för nästa fas. Men den tänker jag inte fundera på nu. Faktiskt inte överhuvudtaget! 

  

Ambivalens

När förnuftet viskar ta det säkra före det osäkra, men hjärtat skriker HOPPA!

 

Giftstruma 

Så kom äntligen 5 oktober som känts så avlägset. Fick träffa en specialistläkare idag och gå igenom mina provsvar ordentligt. Allt tyder på en typ av giftstruma man kan få under året efter man fött barn. En bra och en dålig nyhet: Den bra – om det är den varianten är den självläkande och försvinner med tiden. Behöver ingen behandling. Den dåliga – man får ingen behandling och kan alltså få dras med ångest och sömnproblem i månader innan det går över. Läkaren sa att det är vanskligt att medicinera värden under förändring, och det köper jag. Hade dock hoppats på att komma hem idag med en mer konkret plan, men man kan inte få allt. 

Nåja, det kunde ha varit värre. Upp med hakan och en dag i sänder!