Jag vågar knappt ta del av nyhetsrapporteringen längre. Varje gång något nytt hemskt händer tänker man ”Nu kan det fan inte bli mer galet än så här”, då spränger man ett passagerarplan i luften och man ba ”Det var droppen!” Hips vips går en ny idiot in på en skola och knivar ned BARN och personal för deras hudfärg. Och knappt har mediebruset tystnat så inleds en brutal attack mot civila mitt i Paris. Hundratals döda. 

What next? Vill vi ens veta det? 

Det som bekymrar mig allra mest är att det här är människor, precis som du och jag. Monster, förvisso, men av kött och blod, födda lika nakna som oss. Någons granne, syster, kompis, sambo. Någonstans på vägen gick det så inni helvette snett, jag kan bara inte för mitt liv förstå hur det kan bli så här: vad skapar dessa monster? Det finns ju människor där ute som haft en mardröm till uppväxt och som det blir folk av ändå. 

Och någonstans i allt det här hittar jag tacksamhet. Jag har valt att bo och uppfostra Sune på ett säkert ställe. Ja, jag är aldrig rädd här, och sannolikheten att en självmordsbombare skulle välja att göra ett attentat just i Arjeplog är nog försvinnande liten. Dom är ju oftast ute efter blod, stort antal spillda människoliv och rubriker. I Arjeplog bor det mindre än en invånare per kvadratkilometer. 

Update: 2 timmar senare…

Jaha, tji fick man. Ikväll greps alltså den mannen som var anhållen i sin frånvaro för förberedande av terrorhandling – i Boliden. Inte ens 20 mil härifrån. 

Ridå. 

Om man inte känt sig sårbar förr, får man ett brutalt uppvaknande den dagen man blir förälder. Livet är så skört, både mitt och hans. Tänker ofta på att de första minnena man har i regel kommer från när man är omkring fyra år. Sune kommer inte att minnas något av det här; när han lärde sig klappa händer och hur överraskad han blev, att han kunde sitta i evigheter och äta gröna ärtor – en och en. Att han helst ville bli buren en stund innan han skulle sova för att komma till ro. 

Tänk om något skulle hända mig eller Macke innan hans första minne. Han skulle kunna se oss på foton, men aldrig minnas hur vi doftade. Han skulle kunna säga om han blev lik någon av oss till utseendet, men inte till sättet. Han skulle inte veta hur vi lät eller vad vi sjöng. 

Jag är så rädd att inte bli ihågkommen, att inte kunna finnas för Sune så länge han behöver mig. Att han inte ska få ha en mamma tills han blir vuxen. 

Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för att inte finnas. 

Okej, nu har jag tänkt färdigt kring Jodel-kommentarerna. Det tog ett tag att samla mig, och jag har påbörjat inlägg flera gånger med svordomar, spott och förakt. Men det är ingen idé att bemöta hat med mer hat.

Det finns inte ord för hur illa berörd jag blev av att läsa kommentarerna på Jodel. I en tid när det brinner flyktingboenden på flera håll i vårt land, i en tid när ungdomar _mördas_ på sin skola för sin hudfärg – då drar man skämt om att spränga ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Hysteriskt roligt! Att Hitler är ens största idol och att man vill skjuta massa judar innan man själv begår självmord. HAHA?

Det känns som en evighet sedan jag fick beskedet att jag tagit mig in på FOJO-kursen ”Gräv i din kommun” i Kalmar. I morgon tar jag och min kollega Malin nattåget neröver landet, ett litet äventyr i en annars ganska så förutsägbar vardag. Det ska bli riktigt kul, jag är så jävla peppad på att bli en bättre grävande journalist! 

Men. 

Men vilket ångest samtidigt. Jag ska vara hemifrån i sex nätter. Utan Sune. Ensam. Och Macke ska vara föräldraledig och tjorva på ensam med ett litet tandtroll som har inte mindre än fyra tänder på gång samtidigt. Har varit en minst sagt tålamodsprövande vecka med en parvel som inte vill äta, och jag hoppas för Guds skull att Macke inte behöver uppleva en sån vecka själv. 

Samtidigt kan det vara nyttigt för mig att åka från mammabubblan några dagar. Men…

Men.  

Höjden av provokation är väl när självaste Hagamannen sitter i rättssalen och säger ”Överfallet har kullkastat mina framtidsplaner. Jag lever under stor press och med ständig oro.”

Nej, jag stödjer inte våld. Inte någon typ av våld. Jag tycker heller inte att någon som dömts för ett brott, suttit av sitt straff (och därmed, enligt svensk lag, sonat sitt brott) ska åka på däng. Det tycker jag inte. Men var finns självinsikten när man uttalar sig på det viset, när man själv har överfallit, våldtagit och halvt haft ihjäl flera människor? Det blir så inni helvette provocerande för brottsoffer, anhöriga, en hel stad som varit rädda i massvis med år – ja, ett helt land som hållits gisslan och skrämts till att lära sig att snällt åka taxi kvällstid istället för att ta den där promenaden hem från krogen. FÖR ATT INTE VÅLDTAS/MISSHANDLAS/DRÄPAS AV FOLK SOM HAGAMANNEN.

Enligt vad jag läst mig till har han hittills inte visat några tecken på ånger för brotten han begick. Av alla saker man kan säga i en rättssal om man heter Hagamannen och blivit misshandlad just för att man är Hagamannen, säg för fan inte att framtidsplanerna blivit kullkastade och att man lever under stor press och oro.

Det är att be om ännu mer däng.

Jag har ju vetat i flera månader att Erica skulle utomlands. Har nära följt hennes nedräkning, planering, packning och resfeber. Önskat att jag kunnat vara en del av allt, inte bara på sidan av. För ett tag sedan var det över hundra dagar kvar tills hon skulle åka, och så igår ringde hon precis innan de skulle gå ombord på planet. Ja, eller vi har ju hunnit prata och umgås en hel del däremellan, men tiden har bara flugit iväg. Och igår flög Erica också. Typ till andra sidan jorden.

Det slog mig extra hårt i morse när jag satt för mig själv i tystnaden och drack kaffe. Det var hundra dagar sen vi började prata om att hon skulle utomlands, det känns som en evighet sedan. Och nu är det kanske inte riktigt hundra dagar innan vi ses igen, men nära på. Jag blev ledsen tvärt. En känsla av enorm ensamhet och förtvivlan. Vad fan ska jag göra alla de här dagarna? Men innan kaffet var slut kändes det bättre. Min snapchat har gått varm hela förmiddagen, vi messar precis som om hon satt i Nåtti och jag i mitt hus på Notvägen.

Och vi delar ju i alla fall samma himmel, jag och min älskade vän. <3

Jag har verkligen inte varit peppad för nått halloweenpartaj i år. Inte köpt några grejer, inte planerat att gå ut. Ingenting! Och så där på fredag eftermiddag när alla satt och pratade om hur kul kvällen skulle bli, sköljdes jag över av dåligt samvete och peppen som lyst med sin frånvaro. Erica åker ju utomlands på tisdag och blir borta till efter nyår, sista kvällen att festa till det med henne på väldigt länge, alltså. Man kan ju inte vara den som är den som sitter hemma och ugglar! 

Eftersom jag inte handlat någon utstyrsel fick kreativiteten styra. Jag har ju varit en sugarskull tidigare, men inte i Arjeplog, och jag vet ju hur man målar den så den fick det bli! Tog lite drygt två timmar bara sminket, men det var ju mödan värt när det på småtimmarna stod klart att jag vann andra pris för bästa utklädnad! ;) Det hade jag inte direkt räknat med. 

En sån där dag att komma ihåg. Sex minusgrader, isen bygger på sjöarna, knarr under skorna och krispig luft. 

Det är år 2015. Man hittar vatten på Mars och bilar kan köra utan en förare bakom ratten. Men tvätten den hänger fortfarande inte sig själv, särskilt den som man hunnit gå å lägga sig innan man kommer ihåg. 

I synnerhet den hänger sig alldeles särdeles lite.

Jag är i regel väldigt sällan ängslig över beslut i min vardag. Jag har för det mesta en rätt klar bild över hur jag vill ha det och ägnar inga evigheter till att ha beslutsångest. Jag går på magkänslan. För det mesta går det jättebra, ibland inte lika bra, men dom gångerna sitter jag inte och grämer mig. Nä, för sån är jag inte. 

Men det är något visst med just ett vägval jag har framför mig nu. Det känns stort, det känns viktigt och definitivt. Det känns. Problemet ligger i att det finns två väldigt starka känslor med i spelet den här gången; en i hjärtat och en i magen. Hjärtat vill kämpa för barndomsdrömmar och paddla på piskande hav i motvind, medan magen vill äventyra på lugnare vatten. 

Och så kommer jag att tänka på uttrycket:

A smooth sea never made a skillful sailor. 

Och genast blir jag självsäker. Jag lärde mig ju simma av en anledning.