Den allmänna uppfattningen om storleken på min mage verkar vara att den är nätt. Folk höjer ideligen på ögonbrynen när jag berättar hur nära beräknad förlossning vi är. Ja, folk får säga vad de vill, men jag känner mig stor som en finlandsfärja. En snabb titt på den här bilden så ser man att jag fördubblat mig i bredd (längd?), inte underligt att det är lite svårt med ögonmåttet nu för tiden. Där man vanligtvis brukar ta sig emellan, där riskerar man att kila fast.

Har besökt barnmorskan idag. Vägning, mätning, blodtryck, hjärtljud, koll om huvudet har fixerat sig. Matchvikten ligger nu mera på 79 pannor (tio kilo från utgångsläget), blodtrycket är stabilt, hjärtljuden låter fina och magen växer. Sune ligger med huvudet nedåt och har så gjort de senaste veckorna, men han är inte helt fixerad ännu. Håller tummarna för att han inte får för sig att tumla runt innan det är dags att komma ut, det är en sak som jag helst undviker – att behöva vända på honom i magen nu när han är så här stor. Det kan knappast vara en angenäm upplevelse, varken för mig eller för honom.