Som en tjurig mask på tjack, typ så kan man väl enklast beskriva Sune de senaste två dagarna. Orolig sömn, ingen matlust, inte stilla två sekunder och konstant gnäll/gråt/klagan. Kul! Men så slog det mig att vi inte kollat efter tänder på ett tag, in med pekfingret för att känna alltså. Och visst, där fanns ju en liten gadd! Den så kallade sjuettan, enligt tandläkarfarmor. Så nu nöter vi bitring more than ever!
Gungstolen som jag fyndade på loppis för ett tag sen hade sett sina bättre dagar. Medarna var spruckna och man kunde se rakt igenom gliporna på vissa ställen. Den var säkert vit när den målades om förra gången, men nu var färgen sprucken, gulnad och på vissa ställen helt bortskavd. Flera bra anledningar till varför den nog stod där den stod när jag såg den, och inte redan var såld. Såna där gungstolar brukar det ju vara strykande åtgång på. Men för mig var den helt perfekt med alla sina defekter. Ett perfekt projekt en sommar som envisas med att vara mer oktober än juli.
Några matskedar trälim, ett gäng spikar, fem lånade skruvtvingar, en vända träspackel och sandpapper, ett lager grundfärg och två med högblank antikvit lackfärg senare och den ser som ny ut! Eller, nja, men bättre begagnad, precis som jag vill ha den.
Nu ska bara färgen torka ordentligt, sen är det bara placera den på sitt ställe och börja gunga!
Update! Efter att ha lagt upp en bild på den färdigmålade gungstolen på Instagram fick jag veta mer om den. Den har stått hemma hos en kompis mormor, och kommer från min kompis morfars föräldrahem. Den har alltså minst 100 år på nacken! Inte konstigt att den behövde lite kärlek, alltså! :)
När Sune håller på att bli för tung för att vyssjas till sömns varje kväll, fick jag ett infall igår som höll på att kosta mig förnuftet. Jag lade honom i sin säng och bestämde mig att sitta hos honom tills han somnade själv, och att bara röra honom om han blev hysteriskt ledsen. (Vid det här laget hör man snabbt skillnad mellan ett klagande och ett gråt som faktiskt betyder att han är ledsen och uppgiven.)
Sune ”Masken” Abrahamsson använde vaggans fulla utrymme till diverse akrobatiska övningar. Stod i en båge på tå och huvud, försökte klättra över kanten, försökte äta upp snuttefilten, dyka till Kina genom kudden. Skrek, gormade, protesterade. Efter 45 minuter var han så trött att han inte orkade röra sig längre. Då vände jag honom på rygg och gav honom tutten och snuttefilten som jag alltid gör. I ett tappert sista försök att hålla sig vaken började han hoa, men strax somnade han. 50 minuters kamp. 50 minuters hjärtklappning för mig. 50 minuters investerande i framtiden.
Fast besluten om att det måste bli ett slut på bärandet tog vi striden ikväll också. Samma visa; åla, dyka, rulla. Gorma, skrika, protestera. Men vet ni vad, ikväll mer än halverade vi läggningstiden! 20 minuter, sen vände jag på honom, gav tutte och snutte och sen var det tack och godnatt!
En del av mig vill bära honom bara för att få vara nära, men den andra delen inser att det kan vi ju vara andra tider på dygnet och att det tids nog kommer gagna oss allihopa. En trygg, lugn och konsekvent nattning är ju tusen gånger roligare för alla inblandade, inte minst Sune.
Tack för alla tips Lotta! (Det var Mackes syster som berättade hur dom gjort med sin son och hur bra det fungerat för dom!)
I lördags när jag körde mellan Arjeplog och Arvidsjaur hände något. En känsla dök upp i bröstet. En förväntan, ett pirr, ett ljus och en värme. Som ett återseende med en kär gammal vän man inte träffat på länge, eller att vakna alldeles för tidigt på övervåningen hos mormor och morfar och veta att man ändå inte är uppe först för att det doftar nybryggt kaffe i hela huset. Hemma.
De senaste månaderna har varit lite tuffa. Dåligt med sömn, dåligt om tid, dåligt om tålamod. Dåligt väder. Gråa dagar som flutit ihop med varandra. Tidsperspektiv som suddats ut, en låga som falnat. Jag har helt enkelt varit deppig. Inte så allvarligt att jag skulle kalla det för en depression, men tillräckligt för att göra livet sådär extra skavsårsaktigt surt. En del som läser det här tänker säkert men ge dig, är du inte glad över att vara mamma? Men det handlar ju inte om det. Det handlar om att hitta sig själv i den nya tillvaron. Skapa rutiner som fungerar med våra intressen samtidigt som det ska vara det bästa för Sune. Han kommer alltid att gå först, men att välja bort sig själv helt och hållet tror jag är farligt. Jag väljer mig själv samtidigt som jag väljer oss. En blomma som aldrig ser sol kommer att vissna, likväl falnar den låga som har slut på stearin.
Den där känslan i bröstet var jag. Den där filuren som log mot solen var Fia. Välkommen tillbaka!
.. hittar jag på rackartyg! (Och det är bara början!)
Alltså. Det här med loppis. Ett paradis för oss som föredrar en lite blandad inredning med känsla och patina. Det är lika spännande varje gång; kanske hittar man den där perfekta prylen som man inte visste man behövde förrän man ser den, eller så kammar man helt noll och tänker bättre lycka nästa gång.
Mycket av de mest älskade prylarna vi har här hemma har jag fyndat på just loppisar. Jag är så glad att jag och Macke har samma smak, det underlättar verkligen vid sådana inköp. I veckan har jag hittat en gammal gungstol (äntligen!), en resväska, mässingsljusstakar, gamla ramar, glasburkar och lite annat smått och gott. Till en spottstyver och med en extra skön magkänsla när man vet att man bidrar till en bättre miljö och sånt.
På bilderna ser ni teakskänken som vi haft ett tag. På den står resväskan jag köpte i veckan och jordgloben som Macke hittade på vinden. Nästa bild är på gamla foton som jag satt i jättefina metallramar som jag också fyndat på loppis genom åren. De bilderna ska så småning om upp på väggen! Tredje bilden är mässingsljusstakarna som jag köpt på olika loppisar men som passade fint ihop.
Ett litet smakprov på min och Krilles duett som vi filar på. Hinner verkligen glömma bort mellan varven hur kul det egentligen är med musik!
Ladies and gentlemen, Mumfors and sons!
Lapplandsmästerskapen i trolling gick av stapeln i helgen och grabbarna grus deltog som vanligt. Lotta och jag hängde med kidsen, och tack och lov regnade det bara en dag av tre. Fredagen bjöd på partaj och utgång, i lördags blev det glass, flera promenader, lunch ute och annat mys. Sune skötte sig exemplariskt. Så länge han får vara med där det händer är han nöjd och glad! En jättebra helg fortsatte med att inledningen av veckan bjudit på bra väder och bikinitillfällen. Vi har varit ute så mycket det bara går, det gäller att passa på!
Vi har också börjat vara i inglasningen igen. Jag har verkligen längtat efter tv-kvällarna i soffan under ett täcke! Hur kan man inte älska sommaren?
Här kommer ett egenkomponerat recept på en jättegod och nyttig kycklingrätt som hängt med i flera år nu. Kapar du kolhydrater byter du ut riset/matvetet mot valfria grönsaker, men jag föredrar faktiskt matvete.
4 kycklingfiléer
1 liter vatten
2 tärningar grönsaksbuljong
1 röd chili
En bit färsk ingefära
2-3 vitlöksklyftor
1 kruka koriander
Vårlök
En påse färsk bladspenat
Salt
Matvete eller ris
Slå på ugnen på 225 grader. Koka upp vattnet med buljongtärningarna. Skala och finhacka vitlöken och ingefäran. Hacka chilin och vårlöken, grovhacka koriandern. Blanda allt med bladspenaten i en ugnsfast form, ovanpå lägger du kycklingen som du skurit i önskvärd storlek. Salta kycklingen lite. Häll sedan över kycklingbuljongen i ugnsformen och kör i ugnen tills kycklingen är genomkokt. Tar cirka 30 minuter. Servera med nykokt matvete eller ris.
Smaklig måltid! :)
Är det något vi inte är bortskämda med här uppe i norr så är det bra väder till midsommar. År efter år har man hoppats in i det sista, packat söta klänningar och bikini, bett och bönat till vädergudarna… men till slut fått inse faktum och krypa in i Helly Hansen-tröjan. Men så kom midsommar 2015. Chocken har inte helt och hållet släppt ännu. Gårdagen var fin från morgon till sen kväll. Klarblå himmel, strålande sol och omkring 15 grader!
