Jag har ju vetat i flera månader att Erica skulle utomlands. Har nära följt hennes nedräkning, planering, packning och resfeber. Önskat att jag kunnat vara en del av allt, inte bara på sidan av. För ett tag sedan var det över hundra dagar kvar tills hon skulle åka, och så igår ringde hon precis innan de skulle gå ombord på planet. Ja, eller vi har ju hunnit prata och umgås en hel del däremellan, men tiden har bara flugit iväg. Och igår flög Erica också. Typ till andra sidan jorden.

Det slog mig extra hårt i morse när jag satt för mig själv i tystnaden och drack kaffe. Det var hundra dagar sen vi började prata om att hon skulle utomlands, det känns som en evighet sedan. Och nu är det kanske inte riktigt hundra dagar innan vi ses igen, men nära på. Jag blev ledsen tvärt. En känsla av enorm ensamhet och förtvivlan. Vad fan ska jag göra alla de här dagarna? Men innan kaffet var slut kändes det bättre. Min snapchat har gått varm hela förmiddagen, vi messar precis som om hon satt i Nåtti och jag i mitt hus på Notvägen.

Och vi delar ju i alla fall samma himmel, jag och min älskade vän. <3

Jag har verkligen inte varit peppad för nått halloweenpartaj i år. Inte köpt några grejer, inte planerat att gå ut. Ingenting! Och så där på fredag eftermiddag när alla satt och pratade om hur kul kvällen skulle bli, sköljdes jag över av dåligt samvete och peppen som lyst med sin frånvaro. Erica åker ju utomlands på tisdag och blir borta till efter nyår, sista kvällen att festa till det med henne på väldigt länge, alltså. Man kan ju inte vara den som är den som sitter hemma och ugglar! 

Eftersom jag inte handlat någon utstyrsel fick kreativiteten styra. Jag har ju varit en sugarskull tidigare, men inte i Arjeplog, och jag vet ju hur man målar den så den fick det bli! Tog lite drygt två timmar bara sminket, men det var ju mödan värt när det på småtimmarna stod klart att jag vann andra pris för bästa utklädnad! ;) Det hade jag inte direkt räknat med. 

En sån där dag att komma ihåg. Sex minusgrader, isen bygger på sjöarna, knarr under skorna och krispig luft. 

Det är år 2015. Man hittar vatten på Mars och bilar kan köra utan en förare bakom ratten. Men tvätten den hänger fortfarande inte sig själv, särskilt den som man hunnit gå å lägga sig innan man kommer ihåg. 

I synnerhet den hänger sig alldeles särdeles lite.

Jag är i regel väldigt sällan ängslig över beslut i min vardag. Jag har för det mesta en rätt klar bild över hur jag vill ha det och ägnar inga evigheter till att ha beslutsångest. Jag går på magkänslan. För det mesta går det jättebra, ibland inte lika bra, men dom gångerna sitter jag inte och grämer mig. Nä, för sån är jag inte. 

Men det är något visst med just ett vägval jag har framför mig nu. Det känns stort, det känns viktigt och definitivt. Det känns. Problemet ligger i att det finns två väldigt starka känslor med i spelet den här gången; en i hjärtat och en i magen. Hjärtat vill kämpa för barndomsdrömmar och paddla på piskande hav i motvind, medan magen vill äventyra på lugnare vatten. 

Och så kommer jag att tänka på uttrycket:

A smooth sea never made a skillful sailor. 

Och genast blir jag självsäker. Jag lärde mig ju simma av en anledning. 

Igår rycktes mattan bort under fötterna på samtliga av Sveriges skolelever. År efter år har vi läst om skolskjutningar i USA och förfärats, inte minst Columbine (som var en av de första, om jag inte missminner mig.) Trots hemska scener på nyheterna, vettskrämda och djupt chockade männniskor, så har det än dock varit så avlägset, så svårt att ta in. Där på andra sidan Atlanten där allt annat knasigt händer, sånt som vi bara får läsa om. Sånt som aldrig händer i trygga Sverige. 

Igår gick en till synes vanlig svensk 21-åring i Darth Vader-liknande förklädnad in på en skola i Trollhättan, beväpnad med knivar och svärd (?). Igår högg en 21-årig man ned flera personer, varav två miste livet. En var 20 år gammal, den andra blott 15 år. Det fanns en enda nyhet jag inte ville vakna upp till i morse. En. Den om att polisen konstaterar att det är ett hatbrott; att mördaren valt sina offer efter hudfärg. Skonat dem med ljus hy. Tji fick jag. 

Om man inte kan vara trygg i skolan, var ska man då kunna vara det? Vad driver en människa till att göra en sån här sak? Han hade skrivit ett avskedsbrev, man kan alltså anta att han visste hur det skulle sluta. Att polisen skulle tvingas skjuta honom. Eller hade han tänkt avsluta sitt eget liv när han var färdig med att beröva andra på sina? 

Det är så absurt. Så äckligt. Och det värsta är att han förmodligen lyckats med vad han ville åstadkomma: att ingjuta skräck och otrygghet hos den delen av Sveriges befolkning som inte har ljus hy. Och resten av landets skolelever, från norr till söder. För vem fan blir inte rädd?

Att han tar sig den friheten, tänker jag. Att han tror sig ha rätten att tala för mig, för dig, för oss alla. Med förhoppningen att bli ihågkommen som en hjälte, en opinionsbildare. Jag kommer aldrig ta hans namn i min mun, och från och med nu ska jag aldrig mer skänka honom en tanke. 

Det är ett löfte. 

Har inte fullt förstått det fina med möjligheten att lämna papper/kartong/plast/plåt/glas GRATIS på en återvinningsstation förrän vi skaffade egen soptunna och började betala för hämtningen. Jag har i och för sig alltid sopsorterat i någon form, ofta samvetsbaserat, men nu inser man verkligen hur mycket sopor man får bara på en vecka om man inte sorterar ut en del. 

Och en sak jag aldrig kommer förstå är folk som slänger bort sin pant. Varför, liksom? Om du själv inte orkar panta kan du väl ge bort det till någon som gör det? Det finns ju massvis med barnföreningar som gärna skulle ta emot de pengarna! 

/Miljökämpen

När plötsligt dimman lättar och man får fri sikt över horisonten efter månaders famlande. Hur enkelt ett årtag kan kännas!