20 minusgrader och real life Frost. Arjeplog är så vidunderligt vackert när det knäpper till och blir kyligt, och egentligen är det ju inte så bökigt att vara ute när det är kallt, det är bara de där minuterna innan när man ska klä på sig (och en Sune som inte vill bli påklädd…) 

Blev en promenad till fiket där vi träffade Sandra och Seth. 

När tryggheten skakar i dess grundvalar, vem tröstar en då när man är vuxen? Ibland saknar jag verkligen den där villkorslösa tron man kände som barn när den man litar på mest i hela världen säger att allt kommer ordna sig. Då finns inga andra alternativ, hen är ju vuxen och vet hur det är. Säger hen så, ja då är det så!

Jag minns särskilt att jag hade hört om något krig på TV och kände mig rädd och ängslig när jag skulle sova. Tänk om det blir krig här. Tänk om de där hemska typerna kommer hit med sina vapen. Jag berättade om mina farhågor för mamma och pappa och fick alltid den mest övertygande förklaringen man kan önska sig; ”Men Fia, det är jättemånga hundra mil bort från oss. Sverige är ett tryggt land och hit kommer inte kriget.” Det räckte så, för det var precis så övertygande jag behövde förklaringen att vara för att släppa oron, sluta ögonen och somna. Trygg.

Det är lite mer komplext nu. Idag matas man av lättillgängliga omvärldsnyheter från alla håll. Påflugna, ilskna rubriker – den ena värre än den andra. Man hinner inte lyfta garden, det har krupit innanför skinnet innan man hunnit svälja ingressen, sen är det för sent. Å vem tröstar det trettioåriga knyttet och säger att allt ska ordna sig?

Jag vågar knappt ta del av nyhetsrapporteringen längre. Varje gång något nytt hemskt händer tänker man ”Nu kan det fan inte bli mer galet än så här”, då spränger man ett passagerarplan i luften och man ba ”Det var droppen!” Hips vips går en ny idiot in på en skola och knivar ned BARN och personal för deras hudfärg. Och knappt har mediebruset tystnat så inleds en brutal attack mot civila mitt i Paris. Hundratals döda. 

What next? Vill vi ens veta det? 

Det som bekymrar mig allra mest är att det här är människor, precis som du och jag. Monster, förvisso, men av kött och blod, födda lika nakna som oss. Någons granne, syster, kompis, sambo. Någonstans på vägen gick det så inni helvette snett, jag kan bara inte för mitt liv förstå hur det kan bli så här: vad skapar dessa monster? Det finns ju människor där ute som haft en mardröm till uppväxt och som det blir folk av ändå. 

Och någonstans i allt det här hittar jag tacksamhet. Jag har valt att bo och uppfostra Sune på ett säkert ställe. Ja, jag är aldrig rädd här, och sannolikheten att en självmordsbombare skulle välja att göra ett attentat just i Arjeplog är nog försvinnande liten. Dom är ju oftast ute efter blod, stort antal spillda människoliv och rubriker. I Arjeplog bor det mindre än en invånare per kvadratkilometer. 

Update: 2 timmar senare…

Jaha, tji fick man. Ikväll greps alltså den mannen som var anhållen i sin frånvaro för förberedande av terrorhandling – i Boliden. Inte ens 20 mil härifrån. 

Ridå. 

Om man inte känt sig sårbar förr, får man ett brutalt uppvaknande den dagen man blir förälder. Livet är så skört, både mitt och hans. Tänker ofta på att de första minnena man har i regel kommer från när man är omkring fyra år. Sune kommer inte att minnas något av det här; när han lärde sig klappa händer och hur överraskad han blev, att han kunde sitta i evigheter och äta gröna ärtor – en och en. Att han helst ville bli buren en stund innan han skulle sova för att komma till ro. 

Tänk om något skulle hända mig eller Macke innan hans första minne. Han skulle kunna se oss på foton, men aldrig minnas hur vi doftade. Han skulle kunna säga om han blev lik någon av oss till utseendet, men inte till sättet. Han skulle inte veta hur vi lät eller vad vi sjöng. 

Jag är så rädd att inte bli ihågkommen, att inte kunna finnas för Sune så länge han behöver mig. Att han inte ska få ha en mamma tills han blir vuxen. 

Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för att inte finnas. 

Okej, nu har jag tänkt färdigt kring Jodel-kommentarerna. Det tog ett tag att samla mig, och jag har påbörjat inlägg flera gånger med svordomar, spott och förakt. Men det är ingen idé att bemöta hat med mer hat.

Det finns inte ord för hur illa berörd jag blev av att läsa kommentarerna på Jodel. I en tid när det brinner flyktingboenden på flera håll i vårt land, i en tid när ungdomar _mördas_ på sin skola för sin hudfärg – då drar man skämt om att spränga ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Hysteriskt roligt! Att Hitler är ens största idol och att man vill skjuta massa judar innan man själv begår självmord. HAHA?

Det känns som en evighet sedan jag fick beskedet att jag tagit mig in på FOJO-kursen ”Gräv i din kommun” i Kalmar. I morgon tar jag och min kollega Malin nattåget neröver landet, ett litet äventyr i en annars ganska så förutsägbar vardag. Det ska bli riktigt kul, jag är så jävla peppad på att bli en bättre grävande journalist! 

Men. 

Men vilket ångest samtidigt. Jag ska vara hemifrån i sex nätter. Utan Sune. Ensam. Och Macke ska vara föräldraledig och tjorva på ensam med ett litet tandtroll som har inte mindre än fyra tänder på gång samtidigt. Har varit en minst sagt tålamodsprövande vecka med en parvel som inte vill äta, och jag hoppas för Guds skull att Macke inte behöver uppleva en sån vecka själv. 

Samtidigt kan det vara nyttigt för mig att åka från mammabubblan några dagar. Men…

Men.  

Höjden av provokation är väl när självaste Hagamannen sitter i rättssalen och säger ”Överfallet har kullkastat mina framtidsplaner. Jag lever under stor press och med ständig oro.”

Nej, jag stödjer inte våld. Inte någon typ av våld. Jag tycker heller inte att någon som dömts för ett brott, suttit av sitt straff (och därmed, enligt svensk lag, sonat sitt brott) ska åka på däng. Det tycker jag inte. Men var finns självinsikten när man uttalar sig på det viset, när man själv har överfallit, våldtagit och halvt haft ihjäl flera människor? Det blir så inni helvette provocerande för brottsoffer, anhöriga, en hel stad som varit rädda i massvis med år – ja, ett helt land som hållits gisslan och skrämts till att lära sig att snällt åka taxi kvällstid istället för att ta den där promenaden hem från krogen. FÖR ATT INTE VÅLDTAS/MISSHANDLAS/DRÄPAS AV FOLK SOM HAGAMANNEN.

Enligt vad jag läst mig till har han hittills inte visat några tecken på ånger för brotten han begick. Av alla saker man kan säga i en rättssal om man heter Hagamannen och blivit misshandlad just för att man är Hagamannen, säg för fan inte att framtidsplanerna blivit kullkastade och att man lever under stor press och oro.

Det är att be om ännu mer däng.