Ja, inte i golvet. ;) Tappad på blod! Jag har lämnat blod för första gången i mitt liv. Tanken slog mig redan för några år sen, men nålrädd som jag är så har det inte blivit av. Sen blev jag ju gravid och under graviditet får man inte lämna blod, inte heller nio månader efter. Men nu äntligen! Jag har slut på ursäkter. Har man klarat av att föda barn så kan det inte bli så mycket värre, tänker jag. Gick hur bra som helst och det känns fint att kunna bidra till sjukvården.  

Nu är jag också en sån. En sån där blodgivare! Stolt också! 

Hoppsan! ;) Har varit less min mörka och ganska så intetsägande frisyr ett bra tag. Nödklippningen i somras resulterade ju i en page som inte blev riktigt som jag tänkt mig. Frisören pratade inte så bra svenska och jag var så besviken på resultatet. Nåväl, så här fem månader senare hade den vuxit ut ganska bra och det var hög tid att fixa något nytt. En ny page fick det bli, en ljusare variant dessutom. Och den här gången helt utan ångest! Jag är jättenöjd! :) 

Den första februari gör jag comeback på jobbet! Ska bli så sjukt roligt och jag känner verkligen peppen inför att sätta mig in i samhället igen. Jag kommer dock att gå in på en halvtid och jobba så ett tag, samtidigt går Macke ned till halvtid, på så sätt får Sune fortsätta vara hemma ett tag till. Vi kände inte att han var redo för förskolan riktigt än. Tanken är att vi ska jobba varannan vecka så att Sune får vara hemma lite med både jag och Macke. Känns som en riktigt bra lösning för hela familjen! 

När jag började känna av struman i höstas försvann sömnen. Helt. Jag trillade runt i sängen som en elvisp, svettades, hade hjärtklappning och ångest. Läkaren löste det med sömntabletter och betablockerare. Vad han glömde säga var hur svårt det skulle bli att sluta med sömnpillerna. 

De jag har ätit är ett bensodiazepin-preparat, starkt beroendeframkallande även vid låg dos, och ger tydliga abstinenssymptom när man försöker sluta. Jag svettas, får högre puls, ångest och har fått tillbaka samma härliga sömnproblem som jag hade tidigare. I natt klockan 04.00 var jag fortfarande vaken. Tjoho! Jag är dock fast besluten om att det får vara färdigt med pillerätandet nu. Jag tog min sista sömntablett i går natt, och enligt vad jag har läst mig till kan man få dras med abstinensbesvär i en till tre veckor innan det ger sig. Hög tid att sluta gruva sig och ta tjuren vid hornen,  Jag har aldrig haft problem att sova förr och tänker fan inte ha det i framtiden heller! 

Jag tänker så här: förr eller senare somnar man ju av utmattning. Fram tills dess tänker jag ta itu med de här spökena på två sätt; dels med hjälp av avslappningsövningar men också med hjälp av fysisk aktivitet. Nu när det inte finns nån struma med i bilden som jag inte kan påverka är det ju en helt annan sak. 

Kruxet är att jag skapat ett dilemma kring sömnen. Jag är rädd för att inte kunna sova, jag är rädd för att somna precis innan Sune vaknar för att äta och sen inte kunna somna om igen. Jag är rädd för att vara trött för att jag vet vad som krävs av mig när jag är hemma med Sune – full fokus på honom hela dagarna. Han behöver mig. Och alla dessa rädslor gör det sannerligen inte enklare att somna på kvällen. Jag måste sluta göra saken så komplicerad, för egentligen är det väldigt enkelt – sover man inte är man trött på dagen. Är man trött på dagen kanske man inte hinner med tusen saker, bara femtio. Men det är okej. Det är okej att inte alltid vara 110 procent. Så länge Sune mår bra spelar allt annat inte så stor roll. 

Lugn Fia. Du fixar det! 

Den fjärde januari vid 18-tiden frontalkrockade två bilar mellan Piteå och Arvidsjaur. Stora rubriker, ännu större oro. Ovissheten, känslan av att man förmodligen kommer att känna eller känna till personerna som omkommit. Åldern talar ju för det. De här kommunerna är inte större än att man har någorlunda koll på de flesta som är ungefär i samma ålder som en själv. 

Och så kommer beskedet strax innan läggdags på måndag kväll. 

Carro. 

Vi hade känt varandra i ungefär ett år. Senast vi sågs var över ett julbord i Lycksele. Hon bjöd på tequila, vi pratade framtid, lycka, politik och allt däremellan. Vi dansade oss svettiga till E-type och sjöng oss hesa och lovade att vi snart skulle göra om det. 

Carro var en sån där sällsynt människa som man bara möter ibland. En sån som plockar fram de bästa sidorna hos en själv. En sån där person som smittar av sig med sin livsglädje och som man kommer ihåg med ett leende på läpparna. Så minns jag henne. Mina tankar går förstås till hennes pojkvän och hans barn som förlorat något outbytbart. Så ofattbart och så oändligt sorgligt. 

Och så kom nästa besked. Den andra kvinnan som omkom i samma olycka hörde alltså också hon hemma i Arjeplog. Pizzabagarens fru. Asef. Hon med de tre-fyraåriga tvillingarna. Hon som var på väg hem från ett ultraljud i Sunderbyn. Gravid. 

Det är så mycket som är så sorgligt att man knappt vet vad man ska vara ledsen över först; det faktum att två små barn kommer växa upp utan sin mamma, att ett barn aldrig fick se dagens ljus, att en man förlorat sin fru, att en annan man förlorat sitt livs kärlek, att någon förlorat sin bästa vän. Att Arjeplog förlorat två invånare. 

Vår kommun är så liten att alla ansikten är mer eller mindre välkända. Tomrummen blir enorma och sorgen som en tung och otymplig ryamatta. 

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Viktig lärdom. Jag hade mer eller mindre räknat med att jag inte skulle dratta dit i någon magsjuka när det gått tre dygn sedan dom första ur vårt nyårssällskap började kräkas. Tror att inkubationstiden är 48 timmar. Tji fick jag. Antagligen var jag inte smittad då, men blev det av Macke under nått av dygnen han var sjuk. Som tur var höll han sig mest i sängen, och nu håller vi tummarna för att Lotta, Gurra och Valter har duckat under kulorna och mirakulöst klarat sig! 

I morse efter jag och Sune hade duschat fick jag så ont i magen. Macke fick så lov att ta över ansvaret för vår son trots att han fortfarande inte kände sig helt hundra – för då däckade jag. Några timmar senare brakade helvetet lös. Nu är klockan strax halv elva på kvällen, magen är så tom den kan bli och febern ligger på stadiga 39. Mysigt! Det känns lite som att någon rivit ut alla tarmar och organ i buken för att sedan slarvigt lägga tillbaka dem huller om buller. 

Bara bryta ihop och komma tillbaka. I morgon är en annan dag. 

Ja vilket nyår! Hälften av sällskapet drattade dit i nån typ av magsjuka och fick vara uppe stora delar av nyårsnatten och kräkas. Kul start! Vi som klarade oss åt i alla fall en väldigt god middag och umgicks till på småtimmarna. Jag antar att det är så här en del högtider kommer att se ut i framtiden – febriga, snoriga, magsjuka och med andra diverse krämpor. Sånt är familjelivet! 

Nyårslöften då? Förutom att ha ett sportigt år är det lite magert med löften. Jag lovar nog mest saker som jag tror jag kommer att kunna hålla. Något Lidingölopp eller annat galet finns således inte med i bilden. Jag tänker dock bli bättre på att fota – att faktiskt ha med mig kameran och inte vara iPhone-bekväm och knäppa bilder med telefonen. Bra bilder är så otroligt värdefulla när man går tillbaka något år och vill minnas. 

Min nyårsoutfit. Älskar mönstret!