Ja här har det minsann varit stillsamt med uppdateringar! Jag har haft jobbvecka och har väl egentligen lika mycket att prata om som vanligt, men det är tiden som inte räcker till. Försöker att inte trixa så mycket med telefonen när jag väl umgås med Sune, och att blogga hör väl till en av sakerna som hamnar långt ner på prioriteringslistan. 

En kul vecka har i alla fall passerat. Älskar när man kommer till kontoret måndag morgon och har hela veckan planerad och klar framför sig. En av de roligare sakerna jag gjorde var intervjun med min granne. Han blev Sveriges äventyrare 2006 när han sprungit Kiruna-Malmö på bara 24 dagar. Över 200 mil! Och i sommar planerar han att löpa från Abisko till Vuoggatjålme (ca 90 mil i fjällmiljö). Djupt imponerad av hans inställning till livet. Man kan lära sig något av varje människa man möter, och Kenny bjöd på perspektiv av astronomiska mått! 

Vill ni läsa det färdiga reportaget ligger det här!

Det har inte hänt nämnvärt mycket på vågen dessa fem veckor. Lite nedslående och deppigt var det – tänkte jag först. Men så testade jag mina Lundhagsbyxor som jag inte fått igen knappen på typ sedan alldeles efter jag köpt dem. Och den gick igen! Tammefan! Det har alltså hänt betydligt mer med kroppen än vad vågen tycker, och det är väl det som räknas. 

Det är viktigt att fira även små framgångar, annars finns ju ingen anledning att hålla på och slita på det här viset. Annat än miljoners hälsovinster, men det är ju knappast det första man tänker på. Jag gick istället och köpte mig en paisleymönstrad tunika/skjortklänning. Till den två par nya strumpbyxor. Känner mig fin! 

Vi firar också att Sune lärt sig gå i sina skor! Sann lycka att ta sig fram för egen maskin. Kan tänka mig att han kände att världen plötsligt blev mycket större – lite som när man tar körkort och får hybris för att man kan köra typ vart man vill i hela världen! Tills man ska tanka för första gången…  

För någon kväll sedan såg jag en dokumentär på SVT play om socker. Riktigt intressant och en ögonöppnare för mig. Trots att jag tycker att jag lever relativt nyttigt, finns det ju alltid områden som går att göra något åt. Det blev extra tydligt efter att ha sett det där! Man tycker sig vara nyttig som faktiskt är en av dem som bemödar sig med att äta frukost, men vad stoppar man i sig? Youghurt – fullt av socker. Flingor – fulla av socker. Till och med den rökta skinkan innehåller socker! Juice, marmelad, oboy. Socker, socker, socker. Jag upptäckte också, till min stora fasa, att Sunes gröt innehåller juicekoncentrat. Hädan efter får det bli vanlig gröt med mosad banan till. 

Jag tänker ge det ett seriöst försök att minska mitt sockerintag, framför allt det som är dolt i livsmedel. Helt sockerfri blir jag nog aldrig, men det skadar ju inte att tänka efter lite. Godis har jag redan skurit ned på till en kväll i veckan, glass äter jag knappt. Läsk tänker jag bara dricka när jag äter pizza, för då är det redan åt helvette. ;) 

Idag, till exempel. Jag var sugen på tikka masala och tänkte vara lat och köpa en kryddmix. Socker stod som andra ingrediens, den gick med andra ord bort. Istället köpte jag en kryddblandning utan socker, stekte kyckling, saltade och pepprade, tillsatte krossade tomater och créme fraîche. Lustigt nog smakar min tikka masala nästan identiskt med den som innehåller tillsatt socker. 1-0 till mig! 

Vill du också se dokumentären så finns den här!

Hemma efter en spontantripp till Västerfjäll och jag nästan spricker av positiv energi. Utedass, yatzy, väggbonader, stearinljus, Loa Falkman, hem-malda kaffebönor och två av mina absolut bästa vänner. Vad mer kan man begära? 

Jag satt och log för mig själv i bilen på vägen hem. För att jag är jag, för att dom är dom och för att vi är allt detta precis just nu. 

Besökte Iglootel ikväll med Sofia! Åh, så fint det är! Jag kan ju bara föreställa mig hur imponerade utländska gäster ska vara när de kommer hit och får se det där, om jag som vuxit upp med snögrottor kommer därifrån med den här känslan i kroppen! Vilket hantverk! 

Det där som syns högst upp på min arm som en bulle, det är resultatet av hårt slit. En muskel! Den skulle säkert synas ännu mer om jag inte hade så mycket annat runtomkring… ;) 

Näst sista veckan av träningsutmaningen nu. Jag missade ju hela fyra dagar förra veckan när jag var magsjuk och rasade därmed massvis i individuell placering. Även lagplaceringen har fått sig en törn när Nenne nästan brutit ett revben och Veronica är superförkyld. Men det är ju lika för alla. Misstänker att det är fler lag som haft problem med sjukdomar så här i februari! 

Ikväll slog jag i alla fall personligt rekord i poäng sen tävlingen startade. Gymmade en timme, gjorde veckoutmaningen (stå så länge man kan i planka), körde 45 minuter cardio och stretch på det. Längesen jag var så här slut, så nu ska jag borsta tänderna och göra en tidig kväll. 

Min man är ju deltidsbrandman. Jag är journalist. Min man åker på larm av alla de slag – jag skriver om dem. Och jag föredrar att vara på den här sidan av saken, på betryggande avstånd från vrålande bränder, bilmetall som krökt sig kring människor, eldhav där man söker eventuella överlevande. Eller, som den värsta mardrömmen, kanske måste hitta någon som förolyckats. För jag kanske är modig när det kommer till vissa saker, typ föda barn, lämna blod, intervjua otäcka, smarta personer. Men jag kan inte tänka mig ett mer skräckinjagande jobb än ett där man aldrig vet vad man möts av. Skadade människor, halvdöda människor, döda människor. Sorg och tragedier i såväl mörker som dagsljus. Drömmar som gått i kras eller upp i rök. 

Jag har svårt att ibland ens rapportera om en del saker. Min fantasi målar allt för naturtrogna scener för mina ögon, och det kan ta länge innan jag lyckats skaka av mig saker. Jag förstår inte hur man blir människa igen efter att ha klippt lös en omkommen människa ur ett bilvrak, exempelvis. 

Men samtidigt. Vilken tur, tänker jag, att det finns sådana som min man som törs och som orkar. För vem annars skulle rädda oss när vi som mest behöver det?