Vem tröstar knyttet?

När tryggheten skakar i dess grundvalar, vem tröstar en då när man är vuxen? Ibland saknar jag verkligen den där villkorslösa tron man kände som barn när den man litar på mest i hela världen säger att allt kommer ordna sig. Då finns inga andra alternativ, hen är ju vuxen och vet hur det är. Säger hen så, ja då är det så!

Jag minns särskilt att jag hade hört om något krig på TV och kände mig rädd och ängslig när jag skulle sova. Tänk om det blir krig här. Tänk om de där hemska typerna kommer hit med sina vapen. Jag berättade om mina farhågor för mamma och pappa och fick alltid den mest övertygande förklaringen man kan önska sig; ”Men Fia, det är jättemånga hundra mil bort från oss. Sverige är ett tryggt land och hit kommer inte kriget.” Det räckte så, för det var precis så övertygande jag behövde förklaringen att vara för att släppa oron, sluta ögonen och somna. Trygg.

Det är lite mer komplext nu. Idag matas man av lättillgängliga omvärldsnyheter från alla håll. Påflugna, ilskna rubriker – den ena värre än den andra. Man hinner inte lyfta garden, det har krupit innanför skinnet innan man hunnit svälja ingressen, sen är det för sent. Å vem tröstar det trettioåriga knyttet och säger att allt ska ordna sig?

No comments yet.

Lämna ett svar