Regeln om allts jävlighet

Får man nån gång en nackspärr när man har tid med den? Det korta och enkla svaret på den frågan är ett enkelt Nej. Lustigt hur det svänger; i förrgår var lyckan fullständig. Svettade mig igenom ett 90-minuterspass på löpbandet med fokus på att orka gå länge i tuff lutning, hellre än att vara snabb. Kände mig oförskämt pigg efteråt och toppade med ett personbästa i benspark. Igår eftermiddag kom ett trist bakslag i form av en nackspärr. Medaljens baksida? Kanske. Ännu mer troligt är att jag blivit drabbad av den ökända regeln om allts jävlighet.

Det är inte första gången jag åker på nackspärr när Macke ska vara bortrest. Ni vet, när man helst bara vill ligga i gipsvagga i soffan, bli servad och tycka synd om sig själv, men treåringen vill bygga torn, brottas i sängen, bygga koja, bäras – eller något annat som kräver en kropp som fungerar. Men, och jag upprepar: MEN, det kunde ha varit helvetes mycket värre, så nu ska fru Abrahamsson ta en Voltaren, sluta gnälla och vara tacksam för att hon är frisk i övrigt.

Tack för ordet!

No comments yet.

Kommentera