Låt 20-åringen höras!

Om vi för en stund kunde titta på oss själva med våra egna unga ögon, säg 20-års åldern. Vad hade jag tänkt om var jag är idag, och vägen hit? Sånt man inte visste då men kan nu, hinder man aldrig trodde man skulle klara av, som nu ligger i backspegeln. Nitar man gått på, och lärt sig läxor av.

Vi är ju faktiskt aldrig så erfaren i livet som vi är just idag.

Det finns ingen som är så hård mot dig själv som just du är. Självkritiken kommer med modersmjölken och ligger alltid nära till hands. Det är desto svårare att klappa sig själv på axeln och vara stolt över sånt man åstadkommit. Lyfter man då blicken en bit från marken och ser det ur sitt unga jags perspektiv blir det plötsligt en annan sak.

20-åriga Fia hade inte nån plan. Hon körde på och jobbade, tog livet lite som det kom. Hoppade på både bättre och sämre anställningar, somliga rent destruktiva. Självkritiken den hängde trofast fastnaglad i skuldrorna, alltid nära till hands. Hon hade inte trott att hon skulle klara av sånt som hon faktiskt skulle under de 16 år som låg framför henne. Men de skakiga benen blev stadigare med åren. Grunden mer solid. Jag är fortfarande min egen största kritiker, men låter den stolta 20-åringen höras oftare nu.

Något vuxna Fia är tacksam över är att hon aldrig varit rädd att prova saker, hur läskiga de än känts. Det är så jag vill leva mitt liv – hellre testa och misslyckas än att sitta och undra hur det skulle gått om man hade vågat.

No comments yet.

Lämna ett svar