Jul och sånt

Så var julen över för den här gången. Jag har hunnit packa ihop mina grejer på kontoret och skrivit sista artikeln för ett bra tag framöver, samt styrt ihop första julfirandet i vårt hus (och lyckats ganska bra!)

Vuxenpoängen bara hopar sig; kan nu mera stolt titulera mig som Allersprenumerant efter att ha fått en helårsprenumeration i tidig julklapp, och det där med julaftonsfirande talar ju för sig självt. Men min familj konstaterade ändå att jag sitter säkert på ungdomssidan så länge jag dricker mitt kaffe med mjölk. En slags ungdomens källa, och jag tänker bara ”foreeeeever young”.

Men det där med jobbet känns fortfarande väldigt underligt. Att vara ”mammaledig” utan barn är lite knasigt, men jag misstänker att han inte är särskilt många veckor borta nu. Vi har haft vadslagning om datum, och det är spridda skurar från så tidigt som den 28 december till så långt bort som den 13 januari. Själv känner jag att det nog blir den 5:e, återstår bara att se vem som hamnar närmast!

Skumt är det då – ja, men att det snart är över. Eller just ska till att börja, beroende på hur man ser på det. Jag är inte rädd, knappt nervös, mest bara less på att vara begränsad fysiskt av magens storlek och krämporna det medför att vara höggravid. Jobbigast nu är nog händerna och fötterna. Har så kallat karpaltunnelsyndrom, smärta i fingrar, tår och leder, som kommer sig av att hand- och fotlederna sväller av vätska. Typ. Gör mig svag och öm (och irriterad för att jag är svag och öm.)

Nyfiken är jag också. På den där smärtan. Det kommer nog att gå över så snart jag får första riktiga värken, men det känns lite spännande på ett sätt! Och nyfiken på hur han ser ut. Hur mycket jag än vänder och vrider på ultraljudsbilden så blir det inget mer än en profilbild av ett drygt 20 veckor gammalt foster. Har försökt föreställa mig en mjuk, oskrynklig och pytteliten blandning mellan mig och Macke – men det är lika omöjligt som det låter.

Jag törstar också efter fysisk aktivitet i alla former. Jag har en sådan längtan efter att få ta ut mig ordentligt igen, utan att för den delen få ont, andningsbesvär eller andra problem. Jag till och med drömmer att jag tränar! För inte så länge sedan gick jag en hård rond i boxningsringen där jag dominerade med min farliga uppercut! Dit är det nog ett bra tag kvar dock. Jag skulle kunna nöja mig med en problemfri promenad faktiskt, bara jag får röra på mig!

En sak är i alla fall säker; vägen tillbaka till bra flås och god fysik kommer sannerligen att bli både hård, lång och i uppförsbacke. Hittade den här sammanställningen som min telefon gjort utan min vetskap sedan jag laddade ned senaste uppdateringen av min iPhone. Säger en hel del om hur mitt annars ganska så sportiga liv förvandlats till en ganska stillsam tillvaro. Dagligt genomsnitt gång- och löpdistans: 1,18 km.

IMG_7030.PNG

No comments yet.

Lämna ett svar