Jag är min största fiende
AllmäntJag hatar den där sidan hos mig själv som tycker att jag aldrig är bra nog. Det spelar ingen roll hur hårt jag jobbat, hur många timmar jag lagt ned, hur mycket hjärta jag petat in i uppgiften (vilken den än är) – Inte nog bra. Det förföljer mig i praktiskt taget allt jag gör. Först var det skolan. Sen blev det arbetslivet. Om folk berömmer mig eller ger mig en komplimang tackar jag artigt men stöter genast bort det i huvudet.
Det finns andra som är vassare.
Håret blev inte så bra som jag hade tänkt mig.
Ja, jag kanske kan sjunga, men andra är bättre.
Hurtig? Nja, jag tränar ju ändå bara fyra-fem dagar i veckan.
För att vara ärlig är jag så svinless på den där odugliga/otillräckliga/inte bra nog-tjejen. Så sjukt oattraktivt att aldrig kunna klappa sig själv på axeln, räta på sig och se att man är lite bra ändå. Men det hänger väl ihop med någon sorts Jantetanke om att inte vilja sticka ut, bli baktalad för att man tycker om sig själv. Inte tro att man är någon.
Det här med att vara vuxen är minsann inte så rosaskimrande som jag som tonåring en gång föreställde mig att det skulle vara. Vänta bara tills vi är vuxna, då får vi bestämma själva. Då kommer vi inte bry oss om sånt här trams. Men sanningen, Fia, är att ja, visserligen får man ju bestämma själv, men det skeppet kommer lastat med ett stort fett ANSVAR. Och nej, man upphör inte magiskt att bry sig bara för att man är vuxen. Man väljer striderna på ett annat vis, hanterar konflikter annorlunda. Men man blir fortfarande lika ledsen ibland. Känner sig liten och vilsen trots körkort, huslån och prenumeration på Allers.
När jag resonerat igenom den här sidan av mig själv (med mig själv) kom jag faktiskt fram till en sak. Det är inte andra som gör att jag är så här. Det är inte min omgivning som förväntar sig att jag ska tycka att jag inte duger. Jag har ingen mobbare som dagligen påminner mig om hur dålig jag är. Annan än mig själv. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Jag är min största fiende när det kommer till min egen självkänsla.
Jobbig men viktig insikt. Nudå?
Jag känner igen mig själv i just detta. Jag brukade bry mig alldeles för mycket om vad folk tyckte om mig förut. För ca 2 år sedan så lade jag ned den skiten. Började tänka på vad som var viktigt för mig, slutade bry mig om vad folk tyckte. Jag började skratta precis så högt jag ville skratta ( sket fullständigt i vad min omgivning tyckte), jag började ta för mig mer på jobbet, säga vad jag tyckte och tänkte. Jag har alltid vart väldigt mån om att göra bra ifrån mig på jobbet men istället för att tänka i banorna ”jag kunde gjort bättre” så tänker jag ” jag är fan bra och nästa vecka ligger mitt team bäst till för vi är bäst och jag vet att dippar det så kommer vi upp igen för jag tror på mig och mina medarbetare”. Jag kan säga att det är en sådan befrielse att inte bry sig om vad folk tänker och tycker om en själv. Det handlar om att tro på sig själv. Ta dina motgångar och gör dem till lärdom. You Go girl! Pok Blast from the past aka Lella