Jag såg precis ett bageri som specialtillverkat tre bakverk för den här dagen. Ett med venussymbolen i nån typ av kristyr på toppen. Jag ser folk gratulera varandra på sociala medier: grattis på internationella kvinnodagen! Men det enda jag tänker är hur ledsamt det är att den här dagen finns. Och hur man skämtar om den. Låt kvinnorna ha en dag per år, resten är männens.

För det ligger ju något i det, när allt kommer omkring. Ja, kvinnor finns numera på nästan var femte styrelseledamotsplats i Norrbotten. En av fem. 14 procent av länets företag har en kvinna som vd. Lite mer än en av tio alltså. Lika lön för lika arbete och utbildning är ingen självklarhet, där kvinnan oftast är den som drar det kortaste strået. Det går förvisso framåt, men långsamt. Frågor som jag undrar hur de ens kan vara frågor framför självklarheter. Ska könet definiera vad vi är kapabla till? ”Nääää”, tänker nog de flesta, ändå står vi där vi står.

Könskvotering! ropar vissa. Kanske, tänker jag. I fall där förutsättningarna är desamma och bara könet är skillnaden. Men det ska naturligtvis gå åt båda hållen. Kvinnodominerade yrken behöver män likväl som en bolagsstyrelse behöver både och. Eller politik. Jag tycker att det ska återspegla hur befolkningen ser ut. Det går inte tio män på en kvinna, även om det ibland förefaller så.

Läste en artikel idag om Ingela Lekfalk, en kvinna jag ser upp till, inte minst för hennes karriär, men också för vad hon står och kämpar för. I frågan om just könskvotering sa hon precis vad jag också tänker:

– Kvotering är inte könsbundet. Det handlar om att kvotera in det underrepresenterade könet som har likvärdig kompetens.

Jag hoppas jag får uppleva den dagen när barn av kommande generationer tittar i almanackan och undrar vad Internationella kvinnodagen var för påhitt. Varför den behövdes.