Hon som bakade dom godaste bullarna

Kvällen före mormors årsdag. Den 19 augusti 2010 ringde min mamma mig på Kreta för att berätta att min mormor dött i sömnen. 73 år gammal. Jag var flera hundra mil från henne, från deras hus i Mellanström. Jag sov den natten. Djupt. Hade semester. Soleksem. Var långt borta i drömmarnas värld när hennes liv bara stannade, där och då. Och jag märkte inget. Ingen förvarning, inga larm. Bara ett tyst farväl och saker skulle aldrig bli sig lika.

Ikväll när jag nattade min son frågade han plötsligt om henne. Han berättade först om hur hans andra gammelmormor dog. Väldigt tekniskt; magen gick inte laga, mamma, så till slut dog hon och tog rymdraketen till himlen. Sen frågade han hur min mormor dog, hon som också ligger på kyrkogården. Jag svarade sanningsenligt att hennes hjärta var trasigt och slutade slå. Sen berättade jag att hon väldigt gärna hade velat träffa honom, för hon var den snällaste mormorn man kunde önska sig. Hon älskade barn. Och jag berättade om hennes kanelbullar. Och de stuvade makaronerna. Och kramarna. Och det slog mig hur jag fortfarande, så många år senare, minns allt som igår.

Jag önskar så att hon hade fått vara med en stund till. Jag är säker på att hon och Sune hade gått ihop som handen i handsken. Samtidigt som jag blev sådär bottenlöst ledsen, en enorm tacksamhet över att Sune älskar att vara hos mina föräldrar, där han skäms bort med att få bestämma vad de ska äta till lunch, får fotmassage till kvällsfikat och glass fastän det inte är lördag. Och cirkeln sluts. Nya barn, nya mormödrar, nya varma minnen som skapas. Att minnas ett helt liv. Så värdefullt.

19 augusti – då äter vi stuvade makaroner och falukorv till minne av den knäppaste, snällaste, roligaste och mest omtänksamma mormorn jag kunde få.

No comments yet.

Lämna ett svar