När jag var 17-18 år jobbade jag på ett ålderdomshem på lediga stunder från skolan. Jag kunde gå från åtta timmar i skolbänken till ett kvällspass med gamlingar, till att komma hem och öppna skolböckerna för att plugga till ett prov halva natten, för att morgonen därpå vara tillbaka på skolan. Energin tog aldrig slut! Jag minns också hur jag tyckte att det var konstigt att folk kunde gå och lägga sig för att vila en stund mitt på dagen. Vila? För vad? Man är väl inte trött mitt på dagen?

Tio år senare och höggravid har jag insett ett och annat. Gnistan har jag fortfarande kvar, men orken ser helt annorlunda ut nu. Hade till exempel en bra dag på jobbet igår. Kreativiteten var på topp och jag bara matade ur mig jobb. Det är då det är som allra roligast, tycker jag. Jag vill gnistra, glöda och helst av allt brinna för det jag gör. Sån är jag. Men efter en sån dag behöver jag dels vila när jag kommer hem, och dessutom ta det riktigt lugnt dagen därpå för att komma ikapp mig själv igen.

Jag har skrivit det så många gånger förut, att det här graviditeten har varit lite för bra för att vara sann. Jag har tuffat på i vanlig takt med det mesta och kommit undan med det. Men orken och uthålligheten, det är där det märks allra tydligast. Förr kunde jag köra på hårt i flera veckor, till och med månader. Nu tvingas jag stanna upp i mitt annars så maratonliknande liv och andas. Och när man ligger still och vilar reflekterar man. Nyttig erfarenhet.

En man jag träffade igår genom jobbet frågade om jag inte tänkt tagga ner nu när jag ska bli mamma. Vara ledig lite. Och jag log och svarade: ”Inte det! Här kör vi på ända in i kaklet… ”