Det är ju en känsla baserat på hur livet ter sig just för tillfället. Hur lycklig är man? Går det att mäta? Finns det en lyckoskala där 0 är ”fullkomligt miserabel”, och 10 är ”det ultimata euforitillståndet”? Och är det fysiskt möjligt att nå dit?

Anledningen till att jag funderar i de här banorna är att jag gick längst en trottoar idag i Arjeplog, på väg från en intervju till kontoret, och kände mig så där lätt, positiv och så tillfreds med livet som man ibland kan göra när man är inne på sitt trettionde år på jorden. Tänkte på de två senaste åren som kantats av så mycket tårar och oro för min cancersjuke bror, en flytt från en lägenhet jag vantrivdes i, en del problem i det sociala livet. Men det sägs ju att man aldrig blir tilldelad fler problem än vad man orkar hantera. Vem som nu avgör det går ju diskutera.

Hur som helst gick jag ju ändå på den där trottoaren, livs levande, med ytterst få bekymmer i livet än på väldigt länge. Med nycklarna i fickan till mitt hus som aldrig känts så rätt. Med förlikade tankar om att en del saker kan man inte påverka, hur gärna man än hade velat. Medveten om att lycka är en ynnest att känna, och ett ständigt föränderligt tillstånd som kan variera från timme till timme.

Men överlag, liksom.