På senare tid har jag lagt märke till det ökande antalet annonser där folk försöker skänka bort sina husdjur. Anledningen, och i vissa fall kan det nog vara alldeles sant, är ofta tidsbrist.

”Söker ett kärleksfullt hem till min sötnos som jag inte har tid för längre”

Men. Jag ställer mig ett antal frågor. Typ: hur kunde du tro att ett djur inte skulle förändra din vardag? Eller: blev det inte som du tänkt dig?

Visst. Man ska definitivt kunna ångra sig. I vissa fall kan det till och med vara till det bättre för djuret. Sen kan man ju faktiskt upptäcka att man är allergisk. Men det är den andelen av personer som, enligt mina mått, inte har en god anledning jag blir upprörd över. Man skaffar sig ett husdjur, tycker det är roligt i ett halvår, men när nyhetens behag lagt sig och man insett att man kanske måste kliva upp tidigt som satan även de kommande 15 åren och följa människans bästa vän ut i ur och skur för att nöden kallar – då lider man plötsligt av tidsbrist.

Katten, hunden, undulaten, kaninen, marsvinet eller vad det nu kan tänkas vara, ska alltså omplaceras. Allt det den hunnit vänja sig vid ska förändras. Dofter, omgivningar, rutiner, vanor. För att du inte har tid. För att du inte tänkte längre. För att du inte orkade kämpa för livet du just köpt dig ansvar över. Och du vet ju själv hur det är – du vill inte ha någons avlagda husdjur. Den dagen du skaffar hund vill du inte missa valpstadiet. Det kan därmed vara lättare sagt än gjort att bli av med ett oönskat husdjur, och vad blir då sista utvägen? Jo, en spruta hos veterinären – tack och godnatt.

Och vad vill jag säga med det här? Tja. Att vi tar allt för lättvindigt på det här med att skaffa husdjur, tror jag. Hur varmt det än känns i hjärtat när du tittar på en valp, måste du ta med i beräkningen alla kostnader det kommer att medfölja, alla semestrar där du kommer att vara låst utan en hundvakt, alla timmar du måste lägga ned på att uppfostra din nya livskamrat, saker du kommer att få uppoffra för dess välmående.

Hur obekvämt det än är tycker jag att man ska se sitt husdjur som en bebis. Likheterna är många, om än djur aldrig kommer att nå upp till den status en människa har. Det är ett liv som är beroende av dig, som du valt att bli en del av. Ta ditt ansvar, även när det blir obekvämt, eller skaffa inget från första början!

Jag har hatat min katt Torsten i omgångar i snart elva år. Och jag skulle göra om det en hel livstid om jag kunde.