Var börjar man?

Ja, var börjar man om man ska berätta om ett äventyr som knappt går göra rättvisa med ord? Kebnekaise och Tarfaladalen, vilket ställe! Vi kom dit sent onsdag eftermiddag och vädret kunde knappast ha varit bättre. Snabbt ombyte i stugan, in i helikoptern igen. På med stegjärn och sele och sedan upp på Sveriges tak för att mäta höjden. Men inte nog med det, sedan skulle vi ut på kammen mellan nord- och sydtoppen för att hämta hem snöprover. En nätt promenad på 50-100 meter, men med stup på flera hundra meter åt båda sidorna. Bara en smal stig, två skakiga knän och ytlig andning. Men jag var aldrig rädd för att falla, det såg bergsplutonen till, men huvudet ifrågasätter ju ändå vad i helvette kroppen håller på med, även om jag inte är höjdrädd. 

I lördags hakade jag på plutonen ut på topptur till södra klippberget. Det var en stigning på cirka 600-700 höjdmeter, inte så mycket att tala om kanske, men för en tjorv som mig som legat still i en solstol senaste 14 dagarna blev det något av en chock. ;) En rakt igenom urhäftig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Jag flyttade fram många av mina egna gränser den dagen, inte minst när jag lutade mig ut BAKLÄNGES för en klippa och firade ner mig själv cirka 15-20 meter. Helt galet! 

Så tacksam att jag fått möjligheten att följa med och se vad det kan innebära att få en anställning på Arméns jägarbataljons bergspluton. Hårda grabbar, helt klart! Vilka jobb det finns!

No comments yet.

Lämna ett svar