Vab. Vård av sjukt barn. Februari pratas om som den ökända vab-månaden när antalet föräldrar som är hemma med sina sjuka barn ökar drastiskt. Jag har haft så svårt att tro på det där, att det ska vara just en månad som är värre än alla andra, men jag får väl så lov att ge med mig efter att ha fått en rejäl släng av vab-sleven. 

Sune hade inte varit sjuk sedan i början av december, och så de två enda nätterna på evigheter som vi inte är samlad trupp (Macke var på kickoff i Ammarnäs) brakar helvetet lös. Den tajmingen går inte av för hackor! Först en orolig natt med lite sömn, och så igår kväll när Sune precis somnat, sätter han sig upp i spjälsängen och ropar på mig. Jag hinner precis in i sovrummet när jag hör ljudet av vätska som träffar madrassen. Mycket vätska. Ganska precis en halvliter välling med lite annat smått och gott i olika stadier av magsmältning. Han spydde även ner sig själv, och sen lite på mig när jag hade sansat mig och förstått hur jag skulle lösa situationen på bästa sätt och fått upp honom ur kräkinfernot i sängen. Ungen först, sängen kan vänta. 

Sen följde en natt som kanske kvalar in som en av de längsta jag upplevt i hela mitt liv. För hur gör man med en så liten kille som inte hinner säga till innan han behöver kräkas? Han hade ju redan spytt ner en säng, och jag vet inte hur andra har det hemma men vi har inget lager med extrasängar att dra fram ifall sånt här händer, men en madrass hittade jag. Sen blev det extrem multitasking: duscha unge/hämta madrass/bädda säng/köra igång tvättmaskin/trösta/hitta en pyjamas/diska nappflaska. Och så när han ligger där på skötbordet och precis ska få en ren blöja så nyser han mig rätt i ansiktet. I den duschen fanns resterna av spyattacken. I den duschen försvann det lilla gnutta hopp jag hyst så långt om att inte själv åka dit i magsjuka. 

Som bekant klarar man långt mer än vad man tror, men mot morgonsidan av natten, efter sjunde eller åttonde kräkningen, konstaterade jag att det nog inte skulle bli någon sömn alls den natten heller. Då blev det jobbigt. Inte minst för att det också var då Sune började bli riktigt ledsen och rädd. Säkert hungrig, ont av bakterier och krampande mage. 

Suck. 

Men så när det lugnat ner sig och vi fått i oss lite mat, duschat, röjt undan värsta kräkkalaset. Då hände något. Lille Sune blev den goaste av alla barn i hela världen. Han har bara velat kramas hela dagen idag! Så jag tänker: hur trött man än kan vara efter en pärs så leder den till starkare band. Och en kram tillbaka från någon som säkert var väldigt tacksam.