En kram tillbaka

Vab. Vård av sjukt barn. Februari pratas om som den ökända vab-månaden när antalet föräldrar som är hemma med sina sjuka barn ökar drastiskt. Jag har haft så svårt att tro på det där, att det ska vara just en månad som är värre än alla andra, men jag får väl så lov att ge med mig efter att ha fått en rejäl släng av vab-sleven. 

Sune hade inte varit sjuk sedan i början av december, och så de två enda nätterna på evigheter som vi inte är samlad trupp (Macke var på kickoff i Ammarnäs) brakar helvetet lös. Den tajmingen går inte av för hackor! Först en orolig natt med lite sömn, och så igår kväll när Sune precis somnat, sätter han sig upp i spjälsängen och ropar på mig. Jag hinner precis in i sovrummet när jag hör ljudet av vätska som träffar madrassen. Mycket vätska. Ganska precis en halvliter välling med lite annat smått och gott i olika stadier av magsmältning. Han spydde även ner sig själv, och sen lite på mig när jag hade sansat mig och förstått hur jag skulle lösa situationen på bästa sätt och fått upp honom ur kräkinfernot i sängen. Ungen först, sängen kan vänta. 

Sen följde en natt som kanske kvalar in som en av de längsta jag upplevt i hela mitt liv. För hur gör man med en så liten kille som inte hinner säga till innan han behöver kräkas? Han hade ju redan spytt ner en säng, och jag vet inte hur andra har det hemma men vi har inget lager med extrasängar att dra fram ifall sånt här händer, men en madrass hittade jag. Sen blev det extrem multitasking: duscha unge/hämta madrass/bädda säng/köra igång tvättmaskin/trösta/hitta en pyjamas/diska nappflaska. Och så när han ligger där på skötbordet och precis ska få en ren blöja så nyser han mig rätt i ansiktet. I den duschen fanns resterna av spyattacken. I den duschen försvann det lilla gnutta hopp jag hyst så långt om att inte själv åka dit i magsjuka. 

Som bekant klarar man långt mer än vad man tror, men mot morgonsidan av natten, efter sjunde eller åttonde kräkningen, konstaterade jag att det nog inte skulle bli någon sömn alls den natten heller. Då blev det jobbigt. Inte minst för att det också var då Sune började bli riktigt ledsen och rädd. Säkert hungrig, ont av bakterier och krampande mage. 

Suck. 

Men så när det lugnat ner sig och vi fått i oss lite mat, duschat, röjt undan värsta kräkkalaset. Då hände något. Lille Sune blev den goaste av alla barn i hela världen. Han har bara velat kramas hela dagen idag! Så jag tänker: hur trött man än kan vara efter en pärs så leder den till starkare band. Och en kram tillbaka från någon som säkert var väldigt tacksam. 

Back to basic

Ett år som ljushårig fick räcka. Nu är jag tillbaka där jag började igen – mustigt chokladbrun. Låt se hur länge jag håller mig innan det är dags att byta hårfärg igen! ;)

Sur

Jag visste det samma sekund som jag slog upp ögonen i morse – den här söndagen kommer inte gå till historien som den absolut härligaste. Trots att jag sovit i alla fall sju timmar i natt kändes det som jag precis lagt igen ögonlocken. Trött och sur som en citron. Ont så inni helvette i armen sedan vurpan jag lyckades med igår, trots oklanderlig sandning. Är det någon som hittar en hal fläck på en i övrigt Sahara-liknande gångstig är det jag. Jag skulle nog i själva verket kunna halka i ett sandtag! 

Det här humöret var visst inget som ens en stadig frukost kunde lösa. Stack till gymmet, men det gick som förväntat. Tungt. Nu har vi ätit lunch, jag har duschat men fortfarande inte riktigt vaknat. Strax en kaffekopp. En stark en. Sen ska jag sätta mig och allvarligt överväga om det blir någon mer blodgivning för min del. De senaste fyra tappningarna har slutat precis så här allihopa. Jag har haft ett par, tre riktigt sega dagar efteråt, och det känns inte riktigt som att jag kan motivera det för mig själv. Så himla trist, för det är ett fint sätt att bidra till en vård som jag själv räknar med att kunna få den dagen jag kan hamna i en sits där jag är i behov av den. 

Nå, upp med hakan! I morgon är en annan dag. 

Vitaminbrist

Efter att ha löst ohälsosamma mängder med hår under väldigt lång tid, föll poletten ned att det kanske handlade om något annat än post partum-svinn. Jag dammade av vitaminburken hemma och började kombinera en multivitamin med en kapsel omega 3 varje dag. Det tog inte särskilt många veckor innan duschsilen slutade se ut som att en hamster förolyckats i den. På köpet har jag dessutom fått naglar! Ja, alltså jag har väl alltid haft naglar, men de har alltid gått av så snart de närmat sig fingertoppen i längd.

Jag var in en sväng på apoteket igår också och funderade på att köpa Silica, som är specialanpassat för hår, hud och naglar. Men priset, typ 400 spänn för en förpackning som skulle räcka två månader, avskräckte mig. Istället kollade jag innehållsförteckningen och upptäckte att min multivitamintablett innehåller allt som Silica innehåller (plus en hel del annat), utom Zink. Så då kompletterade jag med en burk zinktabletter för 80 kronor och tycker mig ha överlistat systemet. Ha! Så nu är det bara vänta någon månad och se om det ger ännu starkare naglar och ännu finare hår. :)

Uppochner

Supported shoulder stand och The plow. Har aldrig förr ägnat en tanke åt hur behagligt det är att vara lite uppochner ibland förrän jag började med yoga, men det är något som är väldigt skönt med det! Söndagskvällar på gymmet är det i regel rätt ensligt, så då passar det fint att använda ytorna till lite akrobatik. 

Gymträningen går också bra och jag är ett steg närmare mitt armhävningsmål på 20 stycken. Rev av 12 igår på tå, en fördubbling motför vad jag klarade när jag började. Det är fortfarande svinjobbigt, men det ger en boost att känna att man orkar fler än tidigare! Dessutom slog jag mitt personrekord i benpress igår, testade 180 kilo och klarade det galant. Snart når jag den magiska gränsen på 200 kilo! Sen var det bara det där med löpningen… men jag tänker att jag kommer bli mer peppad framåt våren när det blir barmark. Eller nått. Hoppet lever!

Om mig

Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid. 

Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!