Sildut 

Vi har pratat om det i flera år – att ta oss till Sildut när hösten är som allra vackrast. I helgen blev det äntligen av. Vi har haft jättetur med vädret och kunde inte ha fått ett bättre välkomnande. Sildut tog emot oss med öppna armar. 

I

Black and white

Knäppte en ny bylinebild på mig själv för någon dag sedan. Det är verkligen jättesvårt att hitta rätt ansiktsuttryck som ska fungera till alla sorts nyheter. Man kan ju inte direkt se glad ut, det blir konstigt till tunga, allvarliga nyheter. Så här är jag, så uttryckslös jag bara kan vara utan att se ut som att jag håller på att somna! 

Den inre geten

I söndags blev det en tur upp på Välbmabuoda med Håkan. Precis som när vi var barn. Vi passade på att grilla oss en korv på toppen, surra lite och koka riktigt kaffe på elden. Blev en riktigt fin dag och flåset fick sitt. 

Idag blev jag sådär sugen igen på att träna så jag cyklade till Öbergabacken och gick upp där. När jag kommit till toppen och hunnit vända om nedåt igen kom jag på att jag glömde fotografera den vackra utsikten, men när jag väl var på väg neråt tänkte jag att jag fan fick stå mitt kast och gå upp en gång till! Och så fick det bli! Bra syra i benen andra vändan. Inte sista gången jag gör den turen!

Har verkligen fastnat för att bestiga toppar. Det är en tjusning att bli så där sinnessjukt varm och trött så att man tror att man inte kommer att palla en meter till, men så stannar man och hämtar några andetag och låter pulsen gå ned lite, vips orkar man en bit till! 

Lite nya träningsmål i vinter. Ett bättre flås är ett av dem, och jag är på god väg redan! Hoppas på att hinna upp en sväng till Sildut när dalen står som bäst i brand i höstfärger. 

Torsten

I nästan 13 år har han hängt med. I ur och skur. En mycket uppskattad kamrat, inte minst mörka och ruggiga höst- och vinterkvällar när man helst inte sitter helt ensam i ett stort hus. 

För ungefär ett år sedan upptäckte vi en knöl i hans högra öra som växte väldigt fort. I takt med att knölen blev större började Torsten bete sig lite underligt. Nu på sistone hade han i princip helt slutat gå på lådan och gjorde sina behov lite här och där inomhus. Efter många om och men fattade vi det där omöjliga beslutet: att låta honom vandra vidare till de sälla jaktmarkerna. 

Usch. Det är något fullkomligt vidrigt över att bestämma sig för att avliva en familjemedlem, än värre att vara med och se till att det blir gjort. Men jag resonerar som så, att skaffar man ett husdjur får man fan se till att man är med til the bitter end och inte bara när solen skiner. 

Vid 14-tiden idag somnade han in hos veterinären i Arvidsjaur. Rätt beslut, men det kommer inte att göra tomrummet mycket mindre. Det kommer bli tomt utan Torsten! 

Var börjar man?

Ja, var börjar man om man ska berätta om ett äventyr som knappt går göra rättvisa med ord? Kebnekaise och Tarfaladalen, vilket ställe! Vi kom dit sent onsdag eftermiddag och vädret kunde knappast ha varit bättre. Snabbt ombyte i stugan, in i helikoptern igen. På med stegjärn och sele och sedan upp på Sveriges tak för att mäta höjden. Men inte nog med det, sedan skulle vi ut på kammen mellan nord- och sydtoppen för att hämta hem snöprover. En nätt promenad på 50-100 meter, men med stup på flera hundra meter åt båda sidorna. Bara en smal stig, två skakiga knän och ytlig andning. Men jag var aldrig rädd för att falla, det såg bergsplutonen till, men huvudet ifrågasätter ju ändå vad i helvette kroppen håller på med, även om jag inte är höjdrädd. 

I lördags hakade jag på plutonen ut på topptur till södra klippberget. Det var en stigning på cirka 600-700 höjdmeter, inte så mycket att tala om kanske, men för en tjorv som mig som legat still i en solstol senaste 14 dagarna blev det något av en chock. ;) En rakt igenom urhäftig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Jag flyttade fram många av mina egna gränser den dagen, inte minst när jag lutade mig ut BAKLÄNGES för en klippa och firade ner mig själv cirka 15-20 meter. Helt galet! 

Så tacksam att jag fått möjligheten att följa med och se vad det kan innebära att få en anställning på Arméns jägarbataljons bergspluton. Hårda grabbar, helt klart! Vilka jobb det finns!

Om mig

Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid. 

Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!